Många länder står inför hotande vattenbrist, när efterfrågan på mat i världen skjuter i höjden. Allt fler länder blir importörer av spannmål. Miljontals bönder har borrat för många bevattningsbrunnar i hopp om att få större skördar. Resultatet är sjunkande grundvattennivåer och brunnarna sinar nu i ett 20-tal länder med hälften av världens människor. Det skriver Lester R Brown, grundare och ordförande för Earth Policy Institute, i en ny bok ”World on the Edge”.
Lester R Brown har under många år skrivit och varnat för en akut global vattenbrist. Framför allt i Mellanöstern, Kina och Indien, men situationen förvärras på många ställen i världen, nu oxå i USA som Kalifornien, Texas och i Nordafrika. Den regionala massvält som nu äger rum på Afrikas horn är i grunden både ett olje- och vattenproblem.
Ett tecken på allvaret är att också finansmarknaden börjar uppmärksamma vattenbristen som tornar upp sig i världen. Citigroups globala strateger förutspår att ”vatten kommer att vara större än olja”. Willem Buiter, chefsekonom på Citigoupr: ”Jag förväntar mig att se en globalt integrerad marknad för färskvatten inom 25 till 30 år. Det kommer att finnas olika kvaliteter och typer av sötvatten, precis som vi har lätt och tung råolja idag. Vatten kommer, enligt min mening bli den enskilt viktigaste fysiska handelsvaran.”
Kampen om sötvatten från gränsfloder och gemensamma floder har varit en av de största orsakerna till många konflikter i världen de senaste 30 åren.
Tillgången på vatten och olja hänger intimt ihop. I Saudi och många oljeländer sker produktion av sötvatten med hjälp av olja. Som gjort det möjligt att odla upp ökenmark för produktion av spannmål. Saudi var länge spannmålsexportör. Idag återigen importör. Att odla upp öken kan dessvärre bara pågå under en kortare tid oavsett hur mycket överskottsenergi man har, innan jordbruksmarken återigen blir obrukbar pga ”försaltning”. Ett öde som drabbat många länder i Mellanöstern.
Export av livsmedel är samtidigt export av vatten, så kallat virtuellt vatten. Vatten som använts för odling och som krävs för driva upp köttdjur. Idag används ca 12000 liter vatten för varje kilo nötkött som produceras, 6000 liter för griskött och 4000 liter för kycklingkött. Världens köttproduktion använder dessutom mer fossilt bränsle än alla transporter på land, till sjöss och i luften enligt en rapport från FN:s Food and Agriculture Organization, den 29 november 2006.
När det gäller utvinning av sk icke konventionell olja, som tjärsand och shalegas används också groteska mängder vatten och annan fossil energi. Något som kommit i skymundan i jakten på ny energi.
Om business as usual fortsätter och varje land pumpar upp för mycket av sitt grundvatten är frågan inte OM livsmedelsbubblan spricker utan NÄR. För vissa länder kommer detta att få katastrofala följder. När många nationella livsmedelsbubblor spricker samtidigt, kan det skapa en ohanterlig livsmedelsbrist, som hotar den globala livsmedelsförsörjningen och leder till politisk instabilitet.
Läs Lester R Browns artikel om sin nya bok: ”World on the Edge”, som också publiceras som nätbok.
Global handel med ”virtuellt vatten” borde bli riktigt viktigt men jag tvivlar på att vi får en global marknad för färskvatten samtidigt som transportkostnaderna stiger med fossilbränslepriserna. Pipelins för vatten kan ha lång livslängd och pumparna drivas med el som går att ordna på många sätt så det går att ordna om samhället prioriterar investeringen men få samhällen är vana vid så dyrt vatten.
Tankeexpermentsmässigt kan inte vatten bli dyrare per litern än bensin då utvinningen, reningen(”raffineringen”) och transporten är enklare än för olja men priset går upp med bränslepriset. Säg 3:- litern vid vattenpumpen på ”preem” om vatten hanteras som olja
och kostar 0:- vid källan. 3000:- kubikmetern, lite mer än lokala tekniska verkens 5,45 plus fasta kostnader. Inga problem för dricksvattenbehovet men sedan blir det svettigt.
Jag har försökt komma på sätt för Sverige att använda mer vatten på sätt som gör att vi kan exportera vatten så vi kan göra nytta för människor i andra länder. Jag har inte kommit på något bättre än det befintliga att odla spannmål och förädla den och att föda upp slaktdjur. Nästa stora exportör av virtuellt vatten är pappers- och massaindustrin men det finns få lätta etableringar av ny vattenslukande industri då den inte får förorena vattnet och den globala konkurrensen är alldeles för ofta med företag som skiter i vad som händer med processvattnet när det har passerat industrin. Vi skulle kunna undvika vattenimport genom att odla mera grönsaker, blommor osv här hemma.
Jag skulle gissa att det kan bli vattenexport med ledningar till Danmark, speciellt då delar av deras grundvatten är skadat av intensivt jordbruk.
Hur ojesandsutvinning odyl påverkar vattenförsörjningen på andra sätt än indirekt via klimatförändring är helt beroende på lokala förutsättningar. Om 5 eller 50 % av en kanadensisk älv används för oljeindustri betyder noll och intet i Texas eller Gambia.
Vattentillgången är en lokal fråga så det blir lite märkligt när folk läser om vattenbrist och köper vattensnåla tvättmaskiner, men det sparar i alla fall en gnutta el och kemikalier i vattenverk och reningsverk.
Om någon har tips på hur vi kan öka vattenanvändningen för produktiva ändamål tar jag gärna emot dem. Det är mycket lättare att hitta på sätt att öka elanvändningen för att kunna exportera virtuell el.
Hej Magnus!
Några kommentarer till dina kommentarer.
Du skriver:
-”transportkostnaderna stiger med fossilbränslepriserna” som ett argument mot långväga transporter. Visst är det så! Notera då att just transporterna via båt är en synnerligen energieffektiv sätt att forsla varor. Endast 2 % av energin används för transporter i ett produktlivscykelperspektiv av ett livsmedel, enl SIK i Göteborg. Så just transporterna borde inte i vara det första som hindrar en distribution av vatten globalt.
http://www.sik.se/
-”Vi skulle kunna undvika vattenimport genom att odla mera grönsaker, blommor osv här hemma.” Det är riktigt, men även import av energi genom att börja tänka mer av att köpa efter säsong. Du nämner snittblommor typ rosor, som flygimporteras bl a från Kenya året runt. Där de odlas under slavliknande former där människor utnyttjas och far illa av kemikalier etc. Har inte sett någon notering kring vattenanvädningen i samband med denna odling. Se rapport från Diakonissahttp://www.diakonia.se/documents/public/SUPPORT_DIAKONIA/Insamlingsbrev/Insamlbrev_0702.pdf och
Fairtrade.
http://rattvishandel.net/fairtrade/inte_sa_karleksfulla_rosor.aspx
-”Tankeexpermentsmässigt kan inte vatten bli dyrare per litern än bensin” Intressant idag är vatten på flaska redan är dyrare än bensin! Idag betalar vi bara i Sverige, med det bästa kranvattnet i världen?, mellan 20-30 kr per liter. Vatten i flaska är redan idag en stor handelsvara globalt.
-”Jag har inte kommit på något bättre än det befintliga att odla spannmål och förädla den och att föda upp slaktdjur.” Det låter ju bra, men glöm inte bort det jag skriver om sambandet fossil energi och vatten hör ihop. Våra djuruppfödning bygger på importerad kraftfoder, soyakakor bl a, som odlas i Brasilien med konstgödsel och bekämpningsmedel på bekostnad av regnskogsskövling. Vill bara påminna om: Världens köttproduktion använder dessutom mer fossilt bränsle än alla transporter på land, till sjöss och i luften enligt en rapport från FN:s Food and Agriculture Organization, den 29 november 2006. M a o svenskt kött är lika lite svenskt som en Volvo V 70, där över 90 % av alla delar tillverkas utanför landet och importeras.
Brist på vatten leder som vi ser på Afrikas Horn till massvält på plats, men oxå till folkvandringar, epedemier, krig etc, som indirekt påverkar oss, trots höga murar som Schengen.
När jag tänker efter tror jag att det finns minst en medelhavsö som importerar dricksvatten med tankbåt men jag kommer inte ihåg vilken, det var mycket länge sedan jag läste om det. Kul att du för en gångs skull är lite mera utvecklings och teknikoptimist än mig och tror på utökad världshandel med båt.
Att vatten inte kan bli dyrare än bensin var givetvis felaktigt. Jag tog utan att tänka efter för givet att det är ett pristak för vatten som konkurrensutsatt vara med global logistik och handel. Tankeexperimentet tog ingen hänsyn till att vatten även säljs som lyxvara med påhittat behov.
Den svenska djuruppfödning som bygger på bete och vall minskar. Troligtvis för att den kräver mycket arbete och få vill jobba så mycket för så lite lön men nu börjar även vargstammens utbredning påverka betesdriften.
Magnus, tänk om det bara vore en ö i Medelhavet! Mallorca har under många år inte varit självförsörjande på sötvatten utan får båtlaster från fastlandet kontinuerligt. Den grekiska arkipelagen är helt beroende av sötvatten, från fastlandet av i stort sett alla livsmedel och drycker vi turister förväntar oss ska finnas. Så exemplen är många.
Nu ser jag transport av vatten till utsatta öar och landsdelar som konstgjord andning oavsett priset på transporten, eller om du så vill sista sucken innan befolkning drar vidare som ”vattenflyktingar”.
Anledning till att naturlig betesuppfödning av köttdjur nästan upphört beror delvis på nyliberala idéer om att marknaden som prisregulator av kött. Köttdjur ska växa snabbt och vara uppblåsta med mkt muskler och vatten med hjälp av importerat kraftfoder. Det är svensk jordbrukspolitik i ett nötskal!
Trenderna inom jordbruket är äldre än begreppet ”nyliberalism”.
En rejäl del av landets yta användes en gång i tiden för bete, bara mjölkkorna hölls nära gårdscentrum och det fanns gott om slåtterängar och hamling av träd för att få vinterfoder och gödsel till sädesåkrar, potatis och grönsaksland.
Den formen av jordbruk fanns så länge att det formade mycket av landets flora och så fort som vi fick importerad guano, thomasfosfat osv och de bästa åkrarna kunde gödslas för att ge ännu mer började bönderna helt naturligt att överge de delar av gårdarna som med mycket arbete gav minst resultat. Nästa teknikgenombrott var modernt utformade stålplogar och först hästar och sedan traktorer som gjorde att styva lerjordar kunde börja brukas. Under samma epok odlades många mossar upp och då en uppodlad mosse ruttnar bort med någon centimeter per år är de nu antingen sankmark eller har sjunkit till underliggande marklager och ofta blivit kanonåkrar.
De bra åkrarna vart ännu bättre genom täckdikning och rationellare att bruka genom igenläggning av diken och bortplockande av stenar och andra odlingshinder vilket skedde parallellt med att maskinerna vart större. Ständigt försvann de marginella markerna och ofta vart de skog och den gamla ängsfaunan försvann, nu lever den mycket på hästhagar, vägrenar och kraftledningsgator.
Min far räfsade hö med häst i sin ungdom, tog över gården och hängde sedan med i teknikutveckling med ständigt återinvesterande i verksamheten så jag tror mig ha sett en del av ”mittenskivan” i vad jag uppfattar som en kontinuerlig utveckling. Det som var basen i verksamheten var insikten att tidigare vallskörd, mycket baljväxter och bättre ensileringsmetoder gav billigare protein än köpt kraftfoder och på detta byggde han upp gårdens lönsamhet, det funkade under minst 20 år. Regeländringar vid EU inträdet var inte gynnsamma för verksamheten och jag tog inte över då jag inte villa fastna i livet på landet och annat drog och det lades ner vid nivån ca 60 kor.
För att få råd att anställa personal så man som bonde inte jobbar ihjäl sig och kunna finansiera alla tekniska system som gör verksamheten rationell behöver en nystartad gård nu bortåt 1000 kor. Jag förväntar mig att grovfoderkvaliteten fortfarande är avgörande för ekonomin men jag tvivlar på att man har 50 småflockar a 20 sinkor eller ungdjur utspridda i småhagar med daglig tillsyn som kräver vattentillgång, röjning och underhåll av långa staket.
Även aveln har följt liknande trender med lite lustiga följder som att kornas spenar nu är anpassade för mjölkmaskiner i stället för handmjölkning. Det kan vara så enkelt som att det exemplet hör ihop med att hälsa och fruktsamhet hela tiden har varit avelsmål som i Sverige som har prioriterats högre än maximal avkastning, det finns nu en export av tjursperma till USA där man har problem med kornas hälsa.
Den yttersta rationaliseringen av uppfödningen om dessa trender fortsätter är att skippa att alls ha djuren ute i naturen och enbart föda dem på globalt handlat foder som odlas där det växer optimalt. Så är det på många håll i världen. Som jag uppfattar situationen i Sverige är vi inte där än men de överlevande gårdarna som ger det mesta av mjölken har blivit stora och andelen köpefoder ökar. Detta beror mycket på att konkurrensen om kunderna är global och att handeln har isolerat bönderna från konsumenterna så bönderna inte lyckas ta betalt för sina mervärden.
Den allt högre produktionen per ko har även gett en lokal brist på kött. Med samma mängd mjölk från färre kor blir det färre kor som slaktas och ännu viktigare färre tjurkalvar att föda upp till slakt.
Som jag ser det finns det två parallella spår för att få mjölk och kött när oljan sinar. Den stora småskaligheten där 1000 djur på en gård eller en grupp av gårdar blir ett stort nog underlag för ett effektivt kretslopp med biogasproduktion till drivmedel, lokalt småskaligt mejeri och småskalig slakt. Den lilla småskaligheten med mycket manuellt arbete med skötsel av djur i hagar och ironiskt nog kan den bli ännu mera beroende av köpefoder än den stora småskaligheten då det är ett sofistikerat arbete att odla och skörda nära perfekt grovfoder osv och en stor andel av dem kommer att vara glada amatörer. (I extremfallet ängsgärdet med några kor i de gamla hästspiltorna, en renoverd hötorkningsfläkt om de är smarta nog att skippa hässjandet och 16 amatörfamiljer som försöker sig på att slå kvickrotsnaturgräset med lie efter att ha hållit en kurs i ängsbruk… )
Skall man få ihop det här måste folk i allmänhet på något sätt få kontakt med bönderna och betala för att de gör ett bra jobb. Att bara ta hit den amerikanska debatten att stora ladugårdar innebär onda feedlots osv löser inget.
En faktor som inte ska glömmas runt köttet är att spannmålssubventionerna redan på 1930-talet gjorde det olönsamt åtminstone i USA att föda upp nötkreatur på gårdens eget foder. Ni har väl läst Gunnar Lindstedts ”Svart jord”? Ta bort subventionerna så löser man en massa problem som följer med dagens industrijordbruk. Då kanske mindre kobesättningar uppfödda på gårdens foder åter blir lönsamma.
Martin: Det är alltså inte nyliberalismen som skapat köttproduktionens problem, utan subventionerna, som ju går emot nyliberala tankar.
Flute och Magnus, självklart bär inte nyliberalismen ensam skulden för den effektivisering och specialisering, som skett inom jordbruket i Sverige sen 1950-talet. Det är givetvis mer komplicerat än så. Jag håller med dig Flute att subventionerna inom jordbruket i kombination med det Magnus skriver om introduktionen av konstgödsel, böndernas ökade skuldsättning bär en del av skulden till det ohållbara specialiserade jordbruk vi har idag.
Utvecklingen av det industriella kemikaliejordbruket har oxå drivits på av de egna jordbruksorganisationer med frikostiga lån, nya standardutsäden och större enheter. Staten har också ett finger med i spelet och subventionerat jordbruket för att upprätthålla en viss nivå på livsmedelsförsörjning i händelse av blockad/krig.
Subventioner håller aldrig i längden utan motverkar så småningom sitt syfte. Det kraftigt subventionerade och diversifierade småjordbruket i Polen, innan murens fall, drev fram en köttproduktion som gjorde polackernas till Europas största köttätarna per capita. Strukturen var många små familjejordbruk med en diversifierad verksamhet med både djur och spannmål. Ett ganska hållbart jordbruk med avseende på näringsämnen, men med stora brister. Framför allt låg produktivitet men där näringsämnena cirkulerade inom jordbruket och där bönderna hade sitt eget utsäde. Som vårt egna jordbruk på 50-talet. De hade oxå låg skuldsättning och var varken i händerna på de egna affärsdrivande organisationerna eller bankerna, som många jordbrukare i Sverige idag.
Bönderna vill helt enkelt leva ett liv som alla andra människor med schysst lön, ett socialt liv samt lite fritid och semester. Jordbruk var ett djäkla slitgöra och vid varje rationalisering och teknikförbättring vart det lite lättare tills konkurrensen och sjunkande priser åt upp mycket av fördelen.
Köpeutsäde är inget problem ur en bondes perspektiv så länge som det finns en diversifierad lokalanpassad växtförädling och man slipper affärsmodeller som Monsantos i nordamerika. De började användas för att köpeutsäde gav bra resultat och mindre eget arbete och om det behövdes några säckar till på slutet kunde man skarva med obetad säd från magasinet och öka mängden. Det var en konkurrens där bönderna genast skulle återgå till att spara eget utsäde om tjänsten inte var bra nog.
Skall man få jordbruket att fungera bättre gäller det att fundera på ändamålsenligheten för metoder och maskiner.
Jag tror att, precis som för mineraler, i synnerhet sådana som återvinns, att ”the world is going to run out of energy before it runs out of water.” Vatten flödar hela tiden, och försvinner inte när det används, till skillnad från fossil energi. Om vi ”spolar” (ursäkta ordvitsen) vattentoaletten, och drar ned på köttätandet så är en stor del av det problemet löst. Energin är det svårlösta problemet, inte vattnet.
En fråga jag ställt mig är varför oljeexportörer i mellanöstern inte fyller tankarna med färskvatten när tankerfartygen lossat lasten i de hamnar där det finns färskvatten i närheten. Iaf. Rotterdam och Göteborg ligger ju vid sötvattenfloder. Måste inte vara dricksvattenkvalitet, jag tänker mig att detta vatten duger för tex. bevattning och vattentoaletter om man nu måste ha det… Jaja, säkert har någon tänkt igenom det och avfärdat idén av någon bra anledning…