En svensk survivalists syn på Peak Oil

Detta är ett gästinlägg av Casper, OpSäk som skriver blogen ”BLOTT SVERIGE SVENSKA PREPPERS HAR” och har en utanförblick på Peak Oil, några intressanta tankar kanske dyker upp. Så över till Casper: 
Peak oil-rörelsen växer sig starkare för var dag som går. Sveriges intressantaste bloggare och skribenter liksom Sveriges hippaste politiker Gustav Fridolin samt en växande grupp organisationer kan räknas till de som försöker varna allmänheten för den kommande katastrofen. Men hur går det då? Och är det till någon nytta? Vi kan ju alltid se hur det har gått för peak oil-rörelsens tvilling klimatrörelsen. I snart tjugo år har man kämpat tappert för att uppnå ett i ärlighetens namn ganska blygsamt mål för koldioxidutsläpp och man har misslyckats kapitalt. Den kollektiva lösningen inför en katastrof av otänkbara proportioner har fallit platt trots att det står klart för alla att vädret inte är vad det borde, oavsett vilket orsaker man det beror på. Att massmedia och politiker av alla kulörer har deltagit har inte hjälpt. Utsläppen av koldioxid minskar inte.

Faktum är att om man ser tillbaka på de hot mänskligheten ställts inför, från smittkoppor till Adolf Hitler, så framstår det som klart att vi som kollektiv är inkapabla att möta utmaningar till den stund de hotar vår personliga existens. Vad detta beror på överlåter jag åt experterna att avgöra men det står klart att det finns en enorm tröghet hos människan när det gäller att möta hot. Anglofonerna kallar det ”normalcy bias”. Normaltillståndet, som vi skulle kunna kalla det, förhindrar oss från att se hotet klart och vidta de nödvändiga åtgärderna. Människan har helt enkelt svårt att se hur normaliteten, anastrofen, skulle kunna övergå i ett avvikande, katastrofalt tillstånd. Att sen du och dina vänner stirrar hotet rakt i ansiktet har inget med saken att göra. Resten av världen är mer intresserad av nästa iPad än några domedagesprofetior.

Ett sådant påstående retar säkert gallfeber på många av ASPOs läsare som är engagerade i Transition Towns, informationsspridning och annat som godhjärtade människor som vill andra väl gör. Man kanske till och med har sysslat med båda sidor av oljeproblematiken, toppen och klimatet, och blir dubbelt indignerad. Det finns till och med de som, och detta vet jag av personlig erfarenhet, anser att om den kollektiva lösningen inte lyckas finns det ingen vits med att överleva. Är det din inställning kan du sluta läsa här för alla försök till kollektiv lösning i stor skala är dömda att misslyckas i någon utsträckning och är man intresserad av ha en chans att leva väl i framtiden bör man snarast se om sitt eget hus. Har man en möjlighet att göra detta i samarbete med en mindre grupp likasinnade är det gott men man bör snarast slå ur hågen föreställningen att man bör göra det tillsammans med nio miljoner svenskar, ännu mer så om tanken är sju miljarder människor på ett globalt plan. Egoistiskt? Kalla det vad du vill, jag har ingen lust att följa med skeppet ner i djupet.

Så hur gör man då om man vill hitta den personliga bakvägen ur peak oil? Ja, det är en fråga som människor som är långt smartare än mig har misslyckats med att svara på eftersom det är en mycket komplex fråga. Jag tänker dock ge mig på den med brasklappen att detta är mina åsikter, inte grundligt efterforskad vetenskap eller någon allmän sanning för alla survivalister.

Det bör också påpekas att när kollektivet inte syftar till det lilla sammanhanget. De sista åren har en mängd kollektiva projekt sjösatts som bådar gott inför framtiden, allt ifrån kooperativa cykelverkstäder till Knivsta kommuns peakoil-uppvaknande. Dock tror jag att småkommunens storlek är den största enheten som kommer att kunna eller hinna reagera i tid. Kan man hitta ett sammanhang att verka i är det bra, dock ska man hålla ögonen öppna. Risken finns att många deltar för att slippa ta eget ansvar och det blir lätt att man hamnar i elden om man lyckas ta sig ur askan.

Boende

Stad eller land inför peak oil? Båda har sina för och nackdelar ur ett rent peak oil-perspektiv. Staden har nära till till det mesta, goda möjligheter till arbete och stordriftsfördelar. Den stora nackdelen är att man måste ha det mer eller mindre lika bra eller dåligt som alla andra. Idag är detta inget problem då de flesta åtnjuter en helt OK levnadstandrad och att leva som sin granne, nästan oavsett vilka ekonomiska val denne gör, är fullt acceptabelt. På baksidan av Hubberts kurva kommer de individuella val vi gör idag ha stor genomslagskraft på hur vi lever då. Att i den situationen behöva anpassa sig till sina oansvariga grannar som valde Thailand-resor framför att bygga personlig reiliens medan tid var kan komma att kännas väldigt surt.

På landet kan man i viss mån gömma sig, hålla god OpSec (OpSäk på svenska), Operational Security. På en väl vald tillflykt kan man omvandla hela trädgården till ett grönsaksland utan att avundsjuka grannar, tyngda av allt högre matvarupriser, tittar snett eller stjäl. Man kan ha boskap, något som känns väldigt avlägset i staden, även i de mest öppensinnade villaområden. Den ambitiöse kan till och med bygga en fiskdamm (jo, det finns det survivalister som har) eller äga en egen sjö. Vattenförsörjningen är inte beroende av komplexa och oljetörstiga system och egen elproduktion medelst vindsnurror eller solpaneler är möjlig. Det sistnämnda kommer förmodligen att accepteras överallt i städerna så småningom men för den som ville ha startat igår kan många villa-och radhusområden vara problematiska med sin fixering på estetik.

I kölvattnet på oljetoppen kommer den ekonomiska kräftgången och med den påskyndas det sociala sönderfallet. I takt med att det ekonomiska svängrummet blir mindre och mindre för både offentlig och privat sektor kommer fattigdom och utanförskap öka och med dem kriminaliteten. På landsbygden är man förvisso mer utsatt om man skulle falla offer för ett brott specifikt planerat mot ens person eller hem men sannolikheten att detta skulle ske är relativt låg och man är i princip osynlig för den slumpvisa brottsligheten som florerar i städerna.

Nackdelen är givetvis arbetslivet. De flesta av oss har arbeten kopplade till tätorter eller studerar i en tätort för att sedan arbeta i en. Det här är utan tvekan ett av de stora problemen med en förebyggande flykt från städerna. Lösningen är antagligen att bli en renässansmänniska, att göra lite av varje. Post-peak oil kommer det att finnas ett stort behov av människor med färdigheter inom landet då billiga transporter försvårat eller omöjliggjort slit-och-slängkulturen. Ett annat alternativ är internet, en uppfinning som antagligen kommer att hänga med till slutet på den elektroniska eran. Att sälja saker eller tjänster via internet eller att arbeta inom IT är alternativ för den som vill lämna staden.

Jag rekommenderar alla att börja fundera på dessa frågor innan det är för sent.

Arbete

Det är svårt, detta med en oljetoppsskyddad inkomst. På denna sidan toppen, eller nu när vi står på toppen kanske jag borde skriva, är det ju hart när omöjligt att förutsäga hur det kommer att arta sig. En sak är dock säker, den som önskar leva väl även med de knappa resurser som finns tillgängliga i en världen med stigande oljepriser bör släppa föreställningen om arbete som en aktivitet man utför inom en organisation för att få en summa pengar en gång i månaden som ska kunna köpa en allt man behöver. Vi måste snarare bli tusenkonstnärer och leva ett liv där arbete och fritid flyter ihop. Man kanske har ett lönearbete som betalar det man inte kan producera eller byta till sig och ägna sig åt matproduktion, hantverk eller något extraknäck på den tiden vi nu kallar fritid.

Detta förutsätter att man inte är allt för fäst vid dagens lättsamma tillvaro där själva definitionen på skoj verkar vara ”ickeproduktiv”. Finna glädje i att sköta sina husdjur, sy, odla eller arbeta några timmar på grannens lada. Odla redan nu ”nyttiga” hobbies som sömnad eller trädgårdsskötsel så att när/om de blir en nödvändighet så är inte övergången besvärlig. Ju mer du kan lära dig att producera själv, ju robustare kommer ditt liv vara inför de utmaningar som utan tvekan kommer.

Investeringar

Det är samma sak med investeringar och sparande som med arbete, det är svårt att i förhand veta vad som kommer att klara övergången. Vad som är mindre svårt att se är vad som är en dålig investering. Aktier i starkt oljeberoende bolag borde inte vara någon toppeninvestering till exempel. Paradoxalt nog kan just oljebolag bli något av de bästa placeringar man kan göra de närmaste decennierna. Detta på grund av att man inte kommer röra sig bort från oljan utan istället pumpa och pumpa till EROEI inte längre medger fortsatt utvinning. Personligen är jag tveksam till aktier som investering inför oljetoppen, i alla fall om det är hög och pålitlig effektivavkastining du är ute efter.

Jag rekommenderar istället ”the alpha strategy” så långt man bara kan. Den består kortfattat av att man köper så stora mängder av de konsumtionsvaror man bara har råd med och kan förvara. Inte bara är det en investering som har en garanterad avkastning, 2% årligen om Riksbanken lyckas med sitt inflationsmål, det är också är också en billig, gratis faktiskt, livförsäkring.

Nicole Foss är ett välbekant namn för anhängare av peak oil. Hon förutspår massiv deflation, något som gör att alla typer av investeringar sjunker i värde. Jag tror inte att vi kommer att få se deflation på den skalan hon förutsätter i närtid och i vilket fall har jag svårt att se att deflationen skulle slå igenom i priset på konsumtionsvaror.

Sammanfattning

Vi har en osäker och svårt tid framför oss. Hur vi ska göra för att klara liv och hälsa, garantera älskades välbefinnande och bevara det mest mänskliga av allt, civilisationen, är omöjligt att svara på med hundraprocentig säkerhet. Vad vi dock vet att göra vi ingenting är det inte vi som har handen på rodret, det är någon eller något annat. De här besluten kan ingen ta för dig och ditt personliga bästa är det ingen annan som har för ögonen.
__________________