Flera nyhetsmedia, bl.a. New York Times rapporterar att Kina under mars vänt underskottet i februari, tillbaka till ett litet överskott på drygt 5 miljarder dollar. Men trenden är tydlig: Kinas glansdagar som världens mega-exportör är förbi. För några år sedan, när ”credit mania” pågick som värst i västvärlden, så var Kina världens största nettoexportör med ett handelsöverskott på i storleksordningen 25 miljarder dollar per månad. I Februari såg vi ett underskott, och i mars i år var överskottet alltså måttliga 5 miljarder dollar. Detta är en viktig förändring.
Enligt en artikel i engelsk-språkiga Korea Herald så kulminerade Kinas handelsöverskott år 2008, f.ö. samma år som vi såg världens hittills högsta oljepris under en månad. Men sedan 2008 har överskottet stadigt minskat, i takt med att Kinas import av bl.a. olja snabbt ökat. Kinas import av det svarta guldet uppnår nu till ca 6 miljoner fat/dag. Enligt Korea Herald så har förändringen inte skett på det ”vanliga” sättet genom att överskottslandets valuta stärkts mot omvärldens valutor, utan snarare genom inhemsk inflation, detta eftersom den Kinesiska valutan Renminbi varit låst till dollarn.
Enligt Wikipedia, som i sin tur refererar CIA World Factbook, så är 10 av världens 20 största nettoexportörerna just oljeexportörer. Enligt dessa siffror från 2010 så var Kina nr. 2 på listan, precis efter Tyskland. Därefter kom oljeexportörerna Ryssland och Saudiarabien. Men nu, två år senare, är Kina plötsligt helt borta från listan över länder med störst handelsöverskott i världen.
Under de senaste åren har Kina snabbt ökat sin import av olja från bl.a. Iran, och Kina är nu den största köparen av Iransk olja. BBC rapporterar att USA’s president Obama skärper tonen mot Iran genom att varna för sanktioner, inte bara mot Iran, utan även mot länder som köper olja från Iran. Om detta visar sig verkningsfullt så kommer det innebära ett tryck uppåt på oljepriset. Om USA gör allvar av sitt hot så måste Kina importera 500 000 fat olja om dagen från någon annan exportör. Utöver Kina, så exporterar Iran ytterligare ca 1.5 miljoner fat/dag. Vita huset uppger i ett uttalande att vi just nu ser ett antal störningar i oljeutvinning och export i Nordsjön, södra Sudan, Syrien, Jemen och Nigeria. Enligt samma uttalande säger Vita huset att ”det verkar dock finnas tillräckligt med icke-iransk olja på marknaden för att möjliggöra för andra länder att reducera deras import från Iran”. Kan resten av världen få fram oljan som behövs för att driva det Kinesiska maskineriet? Hur länge?
Den mediokra tillväxten i Euroområdet har manifesterat sig i en finanskris som vi inte sett slutet på; troligen har vi bara sett början. Nyhetsbyråer rapporterar just i skrivande stund (1:a april) att Eurozonens finansministrar enats om att ytterligare utöka Euro-zonens räddningsfond med 800 miljarder Euro, motsv. 7000 miljarder kronor. Vad är skillnaden mellan att efterskänka skulder och att pumpa in pengar för att hålla liv i krisländernas förmåga att betala sina skulder? Ett sätt att se detta är att rika Euroländer vill vara snälla och hjälpa inte lika rika Euro-länder. Ett annat synsätt är att rika Euroländer vill rädda sina banker från att gå omkull.
Vi i ASPO Sverige anser att det höga oljepriset och den stagnerande oljeutvinningen är en viktig grundorsak till denna utveckling. Tecknen på att vi har rätt börjar bli allt mer uppenbara. Om Kina skall växa ytterligare så krävs ökad oljeimport. Har nu också Kina nått tillväxtens gräns? När skall våra politiker och mainstreammedia öppet erkänna och diskutera detta?
/Mats Lindqvist ASPO Sverige
