Edo-perioden i Japan mellan 1603-1867 var en intressant period. År 1603 blev Tokugawa, Shogun över ett enat Japan, perioden kallas Edoperioden efter huvudstaden Edo, dagens Tokyo, i stället för Kyoto där styret låg tidigare. SvD har en understreckare om Japans historia, men den tar inte upp dom intressanta delarna med perioden. Under perioden var landet till stor del stängt för kontakter med omvärlden, det var en i stort sett fredlig period i landets historia. Det var en tid med kulturer och ekonomisk utveckling. En folkräkning 1720 visade att landet hade ca 30 miljoner innevånare och detta låg relativt konstant under hela perioden, Edo hade ungefär 1 till 1,25 miljoner, London hade ungefär 860 000 människor (1801) och Paris ca 670 000 (1802).
Under denna period på ca 250 år var Japan i det närmaste helt självförsörjande på allt eftersom landets politik var isolering, det kan jämföras med i dag då landet importerar ca 78 % av energin, 60 % av livsmedel och 82 % av virket vilket inte är hållbart i framtiden. Japan var det sista av de ”moderna” länderna som gick från att använda 100% solenergi. Ca 80% av dagligvaror kom från lagrad solenergi sedan förra året, och ca 95% kom från lagrad solenergi sedan tre år tillbaka.
Detta att landet var beroende av solen till alla produkter som tillverkades var hållbara och höll i många år, ett exempel är bomullstyg som användes till en yukata eller en enkel kimono, när tyget hade används länge blev det mjukt och sladdrigt , då ändrade man plagget till ett bli en nattdräkt, när sedan även detta plagg blivit slitet så blev tyget delat i bitar för blöjor för att sedan bli trasor till golvtvätt, sedan kunde man elda upp resterna och få varmt vatten med. Nytt bomullstyg är stelt och lite hårt, går inte att använda som blöjor men det gör slitet tyg, och tyget avger heller inga giftiga ämnen under hela tiden. Detta är återvinning i sitt rätta sammanhang innan ordet var fött.
Det ledde till många yrken som underhöll och lagade gamla saker så dessa fick nytt liv, här är några exempel på sådan yrken, det fanns en uppsjö av andra reparatörer.
Tinker, reparatör av metallföremål. Den grupp lagade pannor och kastruller och andra metallföremål.
Keramikreparatör, dessa lagade keramikföremål så dessa fick längre liv.
Tunnreparatör, under denna period hade man tunnor och andra träkärl för lagring av vatten och livsmedel i och dessa behövde underhåll och lagning.
Sedan fanns andra grupper som handlade och samlade in olika saker.
Pappers uppköpare, köpte upp pappers saker som böcker mm
Pappers insamlare, personer som samlade in papper och sedan sålde det vidare.
Handlare i begagnade tyger.
Handlare i begagnade paraplyer.
Handlare i begagnade tunnor.
Stearinljusuppköpare som köpte droppet från stearinljus.
Askuppköpare som handlade i aska och sålde vidare till bönder.
Uppköpare av avföring, som var en viktig resurs och som sedan såldes vidare till bönderna, detta kallades den ultimata återvinningen enligt de tyske kemisten Justus von Liebig.
Detta var en period som var tillräckligt lång för att visa att det går att leva på solen alen, och tar man bort tillväxten så som vi räknar, så går det att ha ett välfärdssamhälle under lång tid. Den europeiska industriella kulturen har ett kortare tidsperiod och den knakar redan i fogarna, vi befinner oss på ett skenade tåg utan bromsar.
Under Edo-perioden så kunde ca 30 miljoner japaner leva i harmoni med naturen och uppnå en hög kulturell nivå och utsökt konsthantverk.
Jag har läst beskrivningar av utbrott av kollektivt vansinne bland bönderna på slutet av perioden. Det extremt statiska och hierarkiska samhället drev dem tydligen till vansinne. Scener av enorma ringdanser som samurajerna inte kunde få stopp på trots att de halshögg massor av människor. Vi människor behöver antagligen lite omväxling för att må bra…
Niklas T,
kanske det ”kollektiva vansinnet” redan har drabbat oss i vår diametralt motsatta kultur, med överflöd och begär, trots omväxling!?
Martin – du har onekligen en poäng!
Måste också påpeka att jag tycker att Edo-perioden ÄR intressant, men att man skall vara försiktig med idealiseringar. Det det var ett extremt hierarkiskt feodalsamhälle grundat av en snubbe som kan beskrivas närmast som psykopat och sektledare.
Jag vill akta mig för fällan som många gick i när de idealiserade Kubas ”speciella period” efter Sovjetkollapsen. Nätet surrade av romantiska beskrivningar. När sen vår kompis Hampus Lindblad var där hade de själva beskrivit det hels som ett elände de helst inte ville prata om och som de var glada att de slapp när de nu fick olja från Venezuela.
Jag tycker perioden är intressant, just för att den var så stabil utan tillväxt och 100 % sol. Frågan är går det att komma tillbaka till ett sådant läge med våra system med demokrati, finanssystem och massmedia. Allt detta är ett resultat av ett överskott på energi, vid brist faller nog allt detta ihop är jag rädd.