Tillfälligt lågkonjunktur eller slutet på tillväxt?

Detta är ett gästinlägg av Richard Heinberg, Post Carbon Institute, av en artikel, ”Temporary recession or end growth” som han publicerade den 11 augusti 2010 av en tidigare artikel från 2009. ASPO Sverige har fått tillåtelse att översätta hela inlägget till svenska och publicera detta här. Översättningen har nog en hel del fel och brister då originalet är rätt svårt och komplicerat, jag har gjort så gott jag kan, men tycker artikeln är en mycket bra sammanfattning på läget. Det är en lång artikel så ta god tid på er att läsa den, så över till Richard Heinberg.

Tillfälligt lågkonjunktur eller slutet på tillväxt?

Alla är överens om: vår ekonomi är sjuk. Den ofrånkomliga symtomen på nedgång i konsumenternas efterfrågan och konsumenternas förtroende, tillsammans med en kontraktion av den internationella handeln och tillgängliga krediter. Lägg där till en kollaps i fastighetsvärden och ett blodbad inom fordons- och flygindustrin, och bilden ser riktigt dyster ut.
Men varför är både den amerikanska ekonomin och de större globala ekonomin sjuka? Bland de traditionella medierna, och världens ledare och USA: s finansminister T. Geithner och Fed-chefen B. Bernanke är nästan en majoritet av den åsikten: den senaste tidens oroligheter beror främst på en kombination av dåliga fastighetskrediter och dålig reglering på den finansiella marknader.
Detta är den Konventionella diagnosen. Om denna är korrekt, då är behandling för vår ekonomiska sjukdom logiskt, inklusive massiva räddningsaktioner för behövande finansiella institutioner som hypotekslåneinstitut och bilföretag, bättre reglering av derivat- och termins- marknaden, och stimulans program för att få fart konsumtionen. Alla dessa åtgärder har prövats och funnits bristfälliga.
Är denna diagnos därför fundamentalt svag? Metaforen kräver ingen vidare bearbetning: vi vet alla att tragedi kan bli följden av att en läkare gör en felaktig tolkning av symtom, förväxla en sjukdom för en annan.

Något liknande gäller även för våra nationella och globala ekonomiska krämpor. Om vi inte förstår varför världens industriella och finansiella metabolism har skurit ihop, kommer vi knappast att tillämpa rätt medicin och kan till slut göra läget mycket värre än de annars skulle vara.
För att vara säker: den Konventionella diagnosen är åtminstone delvis rätt. Det orsakssamband som finns mellan subprime-bostadslån och de kriser i Fannie Mae, Freddie Mac och Lehman Brothers är grundligt undersökt och är väl kända. Tydligt har under de senaste åren spekulativa bubblor på fastighets-och finansbranschen blåstes upp till enorma dimensioner och deras krascher var oundvikliga. Det är svårt att inte hålla med Australiens premiärminister Kevin Rudd ord, i hans artikel den 25 juli 2009 i Sydney Morning Herald: ”Orsaken till krisen ligger i föregående decennier av omåttlighet. I denna värld upplevde vi en extrem bom …. Men som vi senare lärde oss, så var denna globala högkonjunkturen byggd till stor del som ett … korthus. Först, i många västländer så skapades bommen på en massa skulder som innehas av konsumenter, företag och vissa regeringar. Som den globala finansmannen George Soros uttryckte det: ”För i 25 år har [västvärlden] konsumerat mer än vi har producerat … levat över våra tillgångar. ” (1)
Men är detta så långt som vi behöver titta för att komma till roten av den fortsatt global ekonomisk härdsmältan?
Ett fall kan göras att de svåra händelser har att göra med fastigheter, derivatmarknaden, bil- och flyg- bolag i själva verket var symptom på en ännu djupare, systemisk dysfunktion som innebär slutet på den ekonomiska tillväxten som vi har känt den.
I korthet föreslår jag en Alternativ diagnos. Denna förklaring till den ekonomiska krisen är inte för de svaga, för om det är korrekt, innebär det att patienten är långt sjukare än ens de mest pessimistiska ekonomerna säger till oss. Men om det är korrekt, och genom att ignorera detta så riskerar vi en ännu större fara.

Ekonomisk tillväxten, den ekonomiska krisen, och Peak Oil.

Under flera år har en växande antal alternativa aktörer (vilken inkluderar den här aktuella författaren) har förutspått en ekonomisk krasch, baserat denna prognos på bedömningen att den globala oljeproduktionen var på väg att toppa. (2)
Vårt resonemang går så här:
En fortsatta ökning av folkmängd och konsumtion kan inte fortsätta för evigt på en ändlig planet. Detta är en axiomatisk observation som vi alla känner till från matematik om den kumulativ tillväxten, som vi är överens om, även om de skyddar sina argument med vaga hänvisningar till ”utbytbarhet” och ”demografiska förändringar.” (3)
Detta axiom om tillväxtens gränser, innebär att den snabba expansionen i både befolkning och per capita konsumtionen av resurser som inträffat under det senaste seklet eller två måste upphöra vid någon viss tidpunkt. Men när kan detta inträffa?

Den orättvist misskrediterade studien ”Limits to Growth”, som först publicerades i 1972 med regelbundna uppdateringar därefter, den har försökt besvara frågan med analys av resurstillgång och utarmning, och med flera scenarier för framtida befolkningstillväxt och konsumtions tillväxter. Den mest pessimistiska scenariot 1972 föreslog ett slut på världens ekonomiska tillväxt 2015. (4)

Men det kan finnas ett enklare sätt att förutsäga slutet på tillväxten.

Energi är den avgörande möjliggöraren för tillväxt (Även detta är axiomatiskt: enligt både fysiken och biologin, utan energi händer ingenting, absolut ingen tillväxt). Industriella expansionen under de senaste två århundradena har i samtliga fall bygget på ökad energiförbrukning. (5) Mer specifikt har industrialismen varit oskiljaktiga från den tillgänglighet och konsumtion av billig energi från kol och olja (och på senare tid, naturgas). Men fossila bränslen är till sin natur på uttömning, icke-förnybara resurser. Därför (enligt Peak Oil teorin), en eventuell oförmåga att fortsätta att öka leveranserna av billig fossil energi kommer att leda till ett upphörande av ekonomisk tillväxt i allmänhet, om inte alternativa energikällor och effektivisering av energianvändningen kan sättas in snabbt och i tillräcklig omfattning . (6)
Av de tre konventionella fossila bränslen, är olja utan tvekan den mest ekonomiskt lönsamma, eftersom den levererar 95 procent av alla energi för transporter. Dessutom är råolja det bränsle som vi kan stöta på leveransproblem snarast, eftersom den upptäckter av råolja har minskat under flera årtionden och de flesta oljeproducerande länderna ser redan hur produktionen minskar. (7)
Så, genom denna logik, är slutet på den ekonomiska tillväxten (enligt den klassiska definitionen) oundviklig, och Peak Oil är den troliga utlösaren.
Varför skulle Peak Oil inte bara leda till problem för transportsektorn, utan en mer allmän ekonomisk och finansiell kris? Under det senaste århundradet har tillväxten blivit institutionaliserade i själva kraften i vårt ekonomiska system. Varje stad och företag vill växa. Detta är begripligt endast i form av den mänskliga naturen: nästan alla vill ha en konkurrensfördel i förhållande till någon annan, och tillväxt ger möjlighet att uppnå detta. Men det finns också en ekonomisk överlevnads motiv i detta: utan tillväxt, blir företag och regeringar oförmögna att avbetala sina skulder. Och skulden har blivit endemisk för vårt industriella systemet. Under de senaste två decennierna har branschen för finansiella tjänster vuxit snabbare än någon annan sektor i den amerikanska ekonomi, även snabbare än ökningen av utgifterna för sjukvård, den står för en tredjedel av alla tillväxten i den amerikanska ekonomin. Från 1990 fram till idag, utökade kvoten mellan skuld och BNP från 165 % till över 350 %. I grund och botten vilar den nuvarande ekonomiska välfärden på skulder, och som säkerhet för denna skuld krävs att nästa års produktion och konsumtion kommer att vara högre än årets.
Med tanke på att tillväxten inte kan fortsätta på en begränsad planet, är denna satsning och dess förankring inom de finansiella institutionerna, detta kan sägas utgöra historiens största Ponzi system. Vi har motiverat denna upplåning med den irrationella tron att evig tillväxt är möjlig, nödvändig och oundviklig. I själva verket har vi lånat från kommande generationer så att vi kunde spela bort deras kapital i dag.
Tills nyligen har Peak Oil argument utformats som en prognos: den oundvikliga nedgången i den globala oljeutvinning, när det sker så upphör tillväxten. Men det är här prognosen blir diagnos: under perioden från 2005 till 2008, upphörde oljeutvinnings tillväxten och oljepriset steg till en rekordhög nivå. I juli 2008 var priset för ett fat olja nära $ 150, 50% högre än någon tidigare i inflationsjusterade termer och den globala ekonomin höll på att stjälpa. Bilindustrier och flygbolag skakade, vanliga konsumenter hade problem att köpa bensin till pendling och samtidigt betalar på sina lån. Konsumtionen började minskade. I september blev den ekonomiska krisen också en finansiell kris, som fick banker att darra och implodera. (8)
Med tanke på hur mycket som står på spel är det viktigt att utvärdera de två diagnoserna (Konventionella och Peak Oil) på grundval av fakta och inte förutfattade meningar.

Det är onödvändigt att undersöka underlagen eller vederlägga den konventionella Diagnos, eftersom dess giltighet inte har ifrågasatts, som en delförklaring till vad som sker. Frågan är om det är en tillräcklig förklaring, och därmed en tillräcklig grund för att utforma ett lyckat resultat.
Vad är det för bevisning som stödjer ett Alternativ? Ett bra ställe att börja med är en nyligen publicerad rapport av ekonomen James Hamilton på University of California, San Diego, med titeln ”Causes and Consequences of the Oil Shock of 2007-08”, som diskuterar oljepriser och dess ekonomiska effekter, den förklarar hur och varför den ekonomiska kraschen är relaterat till oljeprischocken 2008. (9)
Hamilton startar med angivande av tidigare studier som visar på ett tät samband mellan oljepris spikar och lågkonjunkturer. På grundval av detta samband, borde varje uppmärksam ekonom ha förutspått en kraftig konjukturnedgång för 2008. ”Faktum”, skriver Hamilton, ”förhållandet kunde förklara hela nedgången 2007-08 …. Om man kunde ha vetat i förväg vad som hände med oljepriserna under 2007-08, och om man hade använt de historiskt beräknade sambandet [mellan prishöjningarna och ekonomiska] inverkan … skulle man ha kunnat förutsäga nivån på real BNP för båda 2008: Q3 och 2008: Q4 ganska träffande.”

Återigen, detta går inte att ignorera den roll som den finansiella och fastighetsbranschen haft på den pågående globala ekonomiska härdsmältan. Men den Alternativ diagnos kan kollapsen av bostads-och derivatmarknaden ses som en utvidgning av en signal som i slutändan kommer från ett misslyckande att öka utbudet av tömda resurser. Hamilton igen: ”Åtminstone är det uppenbart att något annat än bostadsmarknadens försämring som i sin tur bromsa tillväxten till en recession. Att något, i mitt tycke, inkluderar kollaps i bil inköp, nedgången i den totala konsumtionen, och försämrat förtroende hos konsumenter , där var oljechocken obestridligen en bidragande faktor.”
Dessutom konstaterar Hamilton att det var ”en samverkan mellan oljepris chock och problemen i fastighetsmarknaden.” Det är så att i många storstadsområden 2007, där steg huspriserna fortfarande i områden närmast storstäder men minskar snabbt i områden där pendlingen var lång. (10)

Varför blev det en oljepris topp?

De som hyllar den Konventionella diagnosen för vår pågående ekonomiska kollaps kan enas om att det var någon form av orsaks samband mellan oljepriset och recessionen, men de skulle förneka att det höga oljepriset hade något att göra med resursbegränsningar, eftersom (de säga) det var främst orsakat av spekulationer i framtida oljekontrakt, och hade lite att göra med fundamenten i tillgång och efterfrågan.
I den Konventionella diagnos finns det denna gång någon sanning i verkligheten. Spekulation i olja terminer under den aktuella perioden bidrog nästan säkert till att få oljepriserna högre än som motiveras av fundamenta. Men varför köpte investerare olja terminer? Var manin för oljekontrakt bara en annan bubbla, som IT-kraschen i det sena 90-talet eller fastighets boomen år 2003 till 2006?
Under perioden 2005 till mitten av 2008, steg efterfrågan på olja, framför allt från Kina (som gick från att vara självförsörjande på olja under 1995 till att vara världens näst främsta importör, efter USA, år 2006). Men den globala tillgången på olja var i huvudsak stillastående: Månatliga produktion siffror för råolja rör sig runt ett relativt smalt band mellan 72 och 75 miljoner fat per dag. Efter att priserna steg så ökade inte produktionen något. Det tyder på att alla oljeproducenterna pumpade till max: till och med Saudierna tycktes rusa till för att kapitalisera prisuppgången.
Ett bra argument kan göras i att spekulationer i olje terminer bara var förstoringar på prisändringar som var oundvikliga på grundval av de grundläggande principerna för tillgång och efterfrågan. James Hamilton (i sin tidigare nämnda publikation) uttrycker det så här: ”I efterhand är det svårt att förneka att priset steg för högt i juli 2008, och att denna felbedömning påverkades delvis av flödet av investeringar på kontrakt på råvaruterminer. Det bör dock betonas att två viktiga ingredienser behövs för att göra en sådan berättelse sammanhängande, – en låg priselasticitet på efterfrågan, och ett misslyckande med att fysiska öka produktionen, är samma viktiga delar av en fundament-baserade förklaring av samma fenomen. Jag anser därför att dessa två faktorer, snarare än spekulation i sig ska tolkas som att den främsta orsaken till oljeprischocken 2007-08.”

Efterdyningarna av pristoppen.

Det finns också en kontroversen om i vilken utsträckning problem inom bil-, lastbilstransporter, och flygbolag kan hänföras till det rekordhöga oljepriset eller den ekonomiska kraschen. Självklart, om den Alternativa diagnos är korrekt, då är de två senare händelserna i alla fall orsaks relaterade. Det kan dock vara bra att se över situationen.
Alla vet att GM och Chrysler gick i konkurs 2009 på grund av USA: s bilförsäljning kantrade. Försäljningen av lätta lastbilar, de mest lönsamma fordon, tog den största smällen under 2008, då bränslepriserna skjutit i höjden och bilköpare undvikas bränsleslukande fordon. Det var vid denna punkt som bilföretagen verkligen började känna av smärtan.
Flygbranschens missförhållanden sammanfattas i ett senare GAO dokument: ”Efter två år av vinst, förlorade den amerikanska passagerare flygbranschen $ 4,3 miljarder de 3 första kvartalen 2008 [då priset på jetbränsle steg]. Sammantaget minskade amerikanska flygbolag sin inrikes kapacitet, mätt i antal genomförda flygplatssäten, med cirka 9 % från fjärde kvartalet 2007 till fjärde kvartalet 2008… Att minska kapaciteten, då minskade flygbolagen antalet aktiva flygplan i sin flotta med 18 %. Flygbolag som kollektivt minskat också sin personal med omkring 28 000, eller nästan 7 %, från slutet av 2007 till slutet av 2008…. Minskningen av den amerikanska flygindustrin under 2008, då minskade även intäkterna till flygplatserna, passagerarnas tillgång till den nationella luftfartsmyndighetens systemet och intäkter till Trust Fund.” (11)
För lastbilstransporter står bränsle för nästan 40 procent av de totala driftskostnaderna. Under 2007 då diesel priserna steg, började transportörer förlora pengar och la på bränsletillägg, under tiden började fraktvolymerna sjunka. Efter juli 2008, när oljepriserna föll fortsatte tonnaget att sjunka. Sammantaget blev de ackumulerade minskning i last på lastbil, tankfartyg och torrlast, varierade mellan 15 – 20 % bara under perioden från juni till december 2008. (12)
Denna sista uppsättningen statistik väcker ett par frågor av avgörande betydelse för förståelsen för den Alternativa diagnosen: Varför, om den globala oljeproduktionen just hade nått sin kulmen, föll oljepriser under de sista fem månaderna 2008? Och om oljepriserna var en viktig faktor i den ekonomiska krisen, varför vände inte ekonomin när priser sjönk?

Varför föll oljepriserna?

Och varför ledde inte ett lägre oljepriser till en snabb återhämtning?
Peak Oil teorin förutspår att, eftersom världens oljeproduktion når sin maximala nivå och börjar sjunka, kommer priset på olja stiga dramatiskt. Men det förutser också en dramatisk ökning av volatiliteten i priserna.
Argumentet lyder som följer. När oljan blir knapp, kommer priset att stiga tills den börjar underminera den ekonomiska aktiviteten. Ekonomisk nedgång kommer sedan att resultera i en kraftigt minskade efterfrågan på olja, vilket i sin tur leda till att priset kommer att falla tillfälligt. Då kommer en av två saker att hända: antingen (a) ekonomin kommer att börja återhämta sig, underblåser med en förnyade efterfrågan på olja, vilket återigen leder till högre priser som återigen kommer att undergräva den ekonomiska aktiviteten, eller (b), om ekonomin inte återhämtar sig snabbt, kommer oljeproduktionen gradvis att sjunka till följd av nermontering av outnyttjad produktionskapacitet (skapad av lägre efterfrågan) försvinner, leder detta återigen till högre priser och ännu mer ekonomisk kontraktion. I båda fallen förblir oljepriset volatila och ekonomin krymper. (13)
Detta scenario överensstämmer mycket nära med den verklighet som utspelas, men det återstår att se om fallet (a) eller (b) kommer att inträda under något längre sikt (2011-2015).

Under de senaste fem åren, ökade oljepriser och minskade mer dramatiskt än vad som skulle ha varit fallet om det inte hade varit för omfattande spekulation i olja terminer. Trots den allmänna inriktningen av priserna – kraftig upp, sedan ner, sedan halvvägs tillbaka ligger i linje med Peak Oil teorin och den Alternativ diagnosen.
Varför har ekonomin inte snabbt återhämtat sig, med tanke på att oljepriset nu bara hälften av vad de var i juli 2008? Återigen är Peak Oil inte den enda orsaken till den nuvarande ekonomiska krisen. Enorma bubblor på fastighetsmarknaden och finanssektorn utgjorde olyckor som väntade på att hända, och den implosion av dessa bubblor har skapat en allvarlig kreditkris (samt betalningsförmågan och eventuella valuta kriser) som kommer att ta år att lösa även om energiförsörjning inte ett problem.
Men nu när risken för nya höga oljepriserna, så fungerar det som ett tak för den ekonomisk återhämtning. När ekonomin tycks visa förnyade tecken på liv (såsom skedde i slutet av 2009 och början av 2010, med en börs som återhämtar sig och den ekonomiska aktiviteten ökar något), så kommer oljepriset att stiga igen och att oljespekulanter räknar med en återhämtning av efterfrågan. Faktum är att priserna på oljan har återhämtat sig från $ 30 i januari 2009 till ungefär $ 80 för närvarande, vilket utlöste oro för att höga energipriser kan kväva återhämtning i sin linda. (14)
Ett fat olja från nyutvecklade källor kostnader i närheten av $ 60 att extrahera, nu när alla de billiga källorna har utnyttjats: att hitta nya oljefält i dag betyder oftast borrning kilometrar under havsvatten, eller i politiskt instabila nationer där utrustning och personal löper hög risk. (15) Så snart som konsumenterna efterfrågar mer olja, kommer priset att behöva hålla sig märkbart utöver den nivån, för att ge producenter incitament att borra.
Volatila oljepriser skadar på vägen upp, men skadar också på vägen ner. Oljeprisets kollaps i augusti-december 2008, plus den förvärrade kreditkrisen, orsakade en dramatisk nedgång av investeringar i oljeindustrin, vilket leder till annullering av omkring $ 150 miljarder i nya oljeproduktionens projekt -vars potential i produktionskapaciteten kommer att krävas för att kompensera nedgångar i befintliga oljefält om världens oljeproduktion ska förbli stabil. (16) Detta innebär att även om efterfrågan fortfarande är låg, så kommer produktionskapacitet med största sannolikhet att minska även under dessa låga efterfrågenivåer, vilket gör att oljepriserna kommer att stiga igen i reala termer vid något tillfälle, kanske om två till fyra år. Volatila oljepriser skadar också utvecklingen av alternativa energikällor, som visade sig under slutet av 2008 och början av 2009 när sjunkande oljepriser ledde till ekonomiska problem för etanol tillverkare. (17)
På ett eller annat sätt, kommer tillväxten att vara mycket problematiskt om inte ouppnåelig.

Den stora bilden: Fortsätta på logikspåret.

Vid denna punkt i diskussionen undrar många läsare varför kommer inte alternativa energikällor och åtgärder för energieffektivitet att användas för att lösa Peak Oil krisen. När allt kommer omkring, allt eftersom olja blir dyrare, så börjar etanol, biodiesel, och elbilar att bli mer attraktivt både för tillverkare och konsumenter. Kommer inte den magiska marknaden att ingripa för att göra att oljebrist saknar betydelse för den framtida tillväxten?
Det är omöjligt i samband med denna diskussion att ge en detaljerad förklaring till varför marknaden sannolikt inte kan lösa Peak Oil problemet. En sådan förklaring kräv en diskussion om energi utvärderings kriterier och en analys av många enskilda energialternativ på grundval av dessa kriterier. Jag har erbjudit en överblick över denna fråga på annat håll. (18)

Min sammanfattande slutsatser rörande detta är följande.

Omkring 85 procent av vår nuvarande energiförbrukning kommer från tre primära källor, olja, naturgas och kol som är icke-förnyelsebara, vars produktion sannolikt toppar och nedgången under de kommande två decennierna kommer att leda till allvarlig brist, och vars miljöpåverkan är oacceptabla. Samtidigt som dessa energikällor historiskt haft mycket högt ekonomiska värde, kan vi inte lita på dessa i framtiden, ja, ju längre övergången till alternativa energikällor försenas, desto svårare kommer övergången att bli om inte en viss praktisk blandning av alternativa energisystem kan identifierats, och som kommer att få bättre ekonomiska och miljömässiga egenskaper.
Men att identifiera en sådan blandning är svårare än vad många tror. Varje energikälla har mycket speciella egenskaper. I själva verket var det dessa egenskaperna hos våra nuvarande energikällor (främst olja, kol och naturgas) som gjorde det möjligt att bygga ett urbaniserat samhälle med hög rörlighet, stor befolkning och hög ekonomisk tillväxt. Kartläggning av tillgängliga alternativa energikällor med kriterier såsom energiinnehåll, miljöpåverkan, beroende av sällsynta råvaror, ojämn kontra varaktigt utbud, och andelen energi tillbaka på den energi som investeras i energiproduktion (ERoEI), verkar inga alternativ för närvarande kan vidmakthålla vår typ i samhället.

Dessutom, är nationella energisystem dyra och långsamt att utveckla. Energieffektivisering kräver också investeringar och ytterligare tillkommande investeringar i effektivisering tenderar att ge avtagande avkastning över tiden, eftersom det är omöjligt att utföra arbete utan energitillförsel. Var finns viljan eller förmågan att uppbåda tillräckligt med investeringskapital för utbyggnad av alternativa energikällor och åtgärder för energieffektivisering som behövs?
Det finns många framgångsrika anläggningar för alternativa energikällor runt om i världen (allt från små solcellsanläggningar till stora ”parker” av tre MW vindturbiner), det finns mycket få moderna industrinationer som nu få huvuddelen av sin energi från andra källor än olja, kol och naturgas. Ett exempel är Sverige, som får det mesta av sin energi från kärnkraft och vattenkraft. Ett annan är Island, som drar nytta av ovanligt stora inhemska geotermiska resurser som inte finns i de flesta andra länder. Även för dessa två nationer, är situationen komplex: byggandet av infrastrukturen för dessa kraftverk kommer mest från fossila bränslen för utvinning av malmer och råvaror, för materialbearbetning, för transporter, för tillverkning av komponenter, för utvinning av uran, för energi till konstruktion, och så vidare. Således en meningsfull övergång från fossila bränslen är fortfarande en fråga om teori och önsketänkande, inte verklighet.

Min slutsats av en noggrann genomgång av alternativenergi är alltså att det är en liten sannolikhet för att antingen konventionella fossila bränslen eller alternativ energi kan räknas om för att ge mängden och kvaliteten av energi som kommer att behövas för att upprätthålla den ekonomiska tillväxten, eller ens nuvarande ekonomiska aktiviteten, under resten av detta århundrade. (19)

Men problemet sträcker sig längre än olja och andra fossila bränslen: världens sötvattens resurserna är ansträngda till den grad att miljarder människor snart kan finna sig själva med osäker tillgång till dricksvatten och för bevattning. Den biologiska mångfalden minskar snabbt. Vi förlorar 24 miljarder ton matjord varje år på grund av erosion. Och många ekonomiskt betydelsefulla mineraler från antimon till zink kommer att minska snabbt, vilket kräver brytning av allt lägre kvalitet malmer i allt mer avlägsna platser. Således Peak oil krisen är egentligen bara en framkant av en bredare Peak Everything.
I själva verket står mänskligheten inför en helt förutsägbar fara: vår befolkning har ökat dramatiskt under de senaste 200 åren (expanderande från under ett miljarder till nästan sju miljarder idag), medan våran per capita konsumtionen av resurser har också ökat. För varje art är detta nästan definitionen av biologiska framgång. Men ändå har allt detta skett inom ramen för en ändlig planet med fasta mängder av icke-förnyelsebara resurser (fossila bränslen och mineraler), en begränsad förmåga att återskapa förnyelsebara resurser (skog, fisk, sötvatten, och matjorden), och en begränsad förmåga att absorbera industriavfall (inklusive koldioxid). Om vi tar ett steg tillbaka och titta på den industriella perioden från ett brett historiskt perspektiv som informeras av en värdering av ekologiska gränser, är det svårt att undvika slutsatsen att vi idag lever i slutet av en relativt kort puls på en 200-år snabb expansiv fas som möjliggjordes av en tillfälligt energiförråd (i form av billiga fossila bränslen) som oundvikligen kommer att följas av en ännu snabbare och dramatisk kontraktion när bränslena tryter.
Avvecklingen av denna historiska tillväxt – kontraktions puls behöver inte betyda slutet på världen, men det betyder slutet på en viss typ av ekonomi. På ett eller annat sätt, mänskligheten måste återvända till ett mer normalt mönster i tillvaron präglad av tillit till direkt solinstrålning (via grödor, vind, eller omvandling av solljus till el) i stället för lagrat antikt solljus.
Detta går inte att säga att resten av 21-talet måste bestå av en kollaps av industrialismen, en utdöende av en stor del av befolkningen, och en återgång av de överlevande till en livsstil i huvudsak identiskt med bönder på 1700-talet eller inhemska jägare-samlare kulturer. Det är möjligt att istället tänka sig acceptabelt och till och med lockande sätt på vilka mänskligheten kan anpassa sig till ekologiska gränser, även vidareutveckla kulturella rikedom, vetenskapliga förståelse och livskvalitet (mer om detta nedan).
Men, hur som helt är det förhandlat, övergången kommer att innebära ett slut på ekonomisk tillväxt i traditionell bemärkelse. Och övergången verkar ha börjat.

Hur vet vi vilka diagnos som är korrekt?

Om patienten är en enskild människa och orsaken till lidande är osäker, kan fler diagnostiska tester föreskrivas. Men vad för slags blodprov, röntgen, och Datortomografi kan vi utsätter den nationella eller globala ekonomin för?
På sätt och vis har dessa tester redan gjorts. Under de senaste decennierna tusentals vetenskapliga undersökningar av naturresurser, biologisk mångfald och ekosystem har visat ökade graden av uttömning och nedgång. (20) Den fortsatta ökningen av antalet människor, föroreningar, och konsumtion är också väl dokumenterat. Denna information låg till grund för den välkända ”Limits to Growth” studien som använde datamodeller för att visa hur befintliga tendenser kommer att utspela sig, de flesta scenarier visar sig leda till ett slut för den ekonomiska tillväxten och en kollaps av industriproduktionen någon gång i början av 2000-talet.
Varför är resultaten av dessa diagnostiska tester inte allmänt accepterade som en utmaning för förväntningar om en fortsatt tillväxt?
Främst därför att deras slutsats strider mot tro och uttalanden som de flesta ekonomer, som hävdar att det inte finns några praktiska gränser för tillväxten. De förnekar att resursbegränsningar ger ett eventuellt tak för produktion och konsumtion. Och deras diagnostiska insatser tenderar att ignorera miljöfaktorer till förmån för enkelt mätbara inre kännetecknen hos vår ekonomin såsom penningmängd, konsumenternas förtroende, räntor och prisindex.

Ekolog Charles Hall, bland många andra, har hävdat att disciplinen nationalekonomi, som för närvarande används, inte utgör en vetenskap, Den utgår i första hand på grundval av korrelativ logik snarare än genom att bygga upp kunskap genom en kontinuerlig och strikt process för att föreslå och testa hypoteser. (21) Medan nationalekonomi använder komplexa matematik, som vetenskapen gör, att dess grundläggande påståenden om att världen, såsom principen om oändliga utbytbarhet, som för varje resurs som blir knapp, kommer marknaden att hitta ett substitut- detta är har inte utsätts för noggrann experimentell undersökning. (Det är värt att notera att Hall och andra har vinnlagt sig om att lägga den begreppsmässiga grunden för en ny ekonomi baserad på vetenskapliga principer och metoder, som de kallar ”biofysiska ekonomi.” (22))
Dessutom har traditionella ekonomer misslyckades på det hela taget att förutse den nuvarande kraschen. Det fanns inga entydiga och samordnade insatser från Finansdepartementet, Federal Reserves ordförandena, eller ”Nobel” prisbelönade ekonomer som varnade beslutsfattare eller allmänheten att, någon gång i början av 2000-talet skulle den globala ekonomin börjar falla sönder i sömmarna. (23) Man kan tycka att detta misslyckande att försäga, och oförmågan att förutse en så historiskt betydelsefull händelse som denna snabba nedgången i nästan hela världsekonomin, vilket förde med sig bankrutt för några av världens största banker och industri företag, skulle medföra att traditionella ekonomer skulle stanna upp och se över sina grundläggande antagande. Men det finns få tecken som tyder på att detta sker.
Med risk för upprepning: vetenskapliga forskare från flera discipliner har verkligen förutspått ett slut på den ekonomiska tillväxten i början av 2000-talet, och har varnat beslutsfattare och allmänheten vid många tillfällen.

Vem ska vi tro på?

De närmare detaljerna kring de Alternativ diagnos är inte ofelbar. Om den ekonomiska aktiviteten skulle stiga över 2007 års nivåer, eller om oljeproduktionen skulle stiga betydligt över höjdpunkt i juli 2008, då skulle tillskrivningen av den nuvarande ekonomiska krisen för att ett resurs begränsningarna för tillväxt kan anses vara åtminstone delvis motbevisats. Men även om dessa saker skulle inträffa, det underliggande resonemanget bakom den Alternativa diagnos kan fortfarande vara korrekt. Om världens oljeproduktion topp försenas till, låt oss säga, 2015 eller 2020, och om en annan, denna gång en bottenlös global ekonomisk krasch då kommer det slutliga resultatet i stort sett vara samma. Men om, under tiden, den Alternativ diagnos tas på allvar och åtgärdas, skulle konsekvenserna av detta vara en fördel: ett decennium skulle ha varit bra för att förbereda komma händelsen.
Kan den Alternativ diagnos vara helt fel? Det är kanske traditionella ekonomer som har rätt att tänka sig att tillväxt kan fortsätta för evigt? Det säger ofta att allt är möjligt, men vissa saker är helt klart mycket mer möjligt än andra. Den ständiga befolknings tillväxten och konsumtion inom ramarna för en ändlig planet verkar vara en mycket långt skott faktiskt, särskilt eftersom varningssignaler är uppenbara överallt, att de ekologiska gränser redan har uppnåtts och överträffas. (24)

Vad man inte ska göra: föreskriva straffbar dyr placebo.

Om de forskare som varnar för begränsningarna för tillväxt har rätt, att konfrontera global ekonomisk härdsmälta innebär mycket mer än att bara få banker och hypotekslåneinstituten på fötter igen. Faktum är att i så fall står vi inför en fundamental förändring i vår ekonomi lika betydelsefull som den industriella revolutionen. Vi befinner oss vid en historisk brytpunkt, slutet på årtionden av expansion och början på en oundviklig period av nedgång som kommer att fortsätta tills mänskligheten återigen lever inom gränserna för jordens regenererande system.
Men det finns få tecken på att beslutsfattarna förstår något av detta. Deras tänkande tycks vara formad främst av tratitionella ekonomer’s försäkringar om att tillväxten kan och måste fortsätta i ändlös framtid och att den ekonomiska nedgången som världen nyligen har upplevt bara är tillfälligt, ett problem som kan och måste lösas.

Ändå är problemet inte litet i ekonomers och beslutsfattares i ögonen. Tänk på de gigantiska storlek som finansdepartementet och Federal Reserve’s räddningsaktioner och stimulanspaket som sjösatts hittills så fåfänga försök att starta om tillväxt. Enligt det särskilda generalinspektör för den amerikanska regeringens Troubled Asset Relief Program (TARP), i en kommentar som förelagts till House Committee till Oversight and Government Reform den 21 juli 2009, 23,7 biljoner $ används till ”totalt potentiellt federalt stöd.” Detta är faktiskt en dyr medicin. Det tar en stund att ens förstå den enorma siffran. Den utgör ungefär hälften av världens årliga BNP och är över tre gånger den sammanlagda beloppet som den amerikanska regeringen lagt på alla kombinerade krig, från 1776 till idag, i inflations justerade dollar. Det är nästan femtio gånger mer än New Deal.
Andra länder, inklusive Storbritannien, Kina och Tyskland har åtagit sig att betala för stimulanspaket och räddningsaktionerna även om det är mycket mindre i absoluta termer, utgör det en imponerande (eller ska vi säga skrämmande?) andel av landets BNP.
Om den Alternativa Diagnos är giltig, kommer ingenting av detta att fungera i slutändan, eftersom befintliga finansiella institutioner med sin grund i skuld och ränta och deras behov av en ständig expansion och inte kan fås att fungera i ett sammanhang där energi-och resursbegränsningar sätter ett effektiva tak för tillverkning och transport.

Har räddningsaktionerna och stimulanspaket fungerat? Mycket tyder inte på att detta, utom på ett begränsat. Även om det under flera månader visade på en ekonomiska tillväxten 2010 i USA, det mesta av denna expansion kan direkt eller indirekt hänföras till statliga stimulans åtgärder. Samtidigt minskade skatteintäkter, vilket leder till allvarliga brister för statliga och lokala myndigheter. Arbetslösheten är fortfarande hög, med små utsikter till en förbättring. (25)
President Obama har argumenterat för att räddningsaktionerna för banker och företag var nödvändiga för att stabilisera systemet tillräckligt länge så att ledarna kan göra de grundläggande förändringar av institutioner och regler som gör att ekonomin kan gå vidare friskare och mer immun mot liknande kriser i framtiden. Men det finns lite som talar för att dessa olika typer av systemförändringar som verkligen behövs (det som skulle få ekonomin att fungera under en längre period av nedgång) pågår eller ens övervägs. Samtidigt som tillväxt-baserade institutioner är tillfälligt stabiliserade, så kan skadornas omfattning bara ökar: när den oundvikliga kollapsen av dessa institutioner kommer, konsekvenserna kommer sannolikt att bli värre eftersom så mycket kapital kommer att ha slösat bort i försöker rädda dem.

Genom att förbruka icke förnyelsebara resurser som metaller, mineraler och fossila bränslen, har vi stulit från kommande generationer. Nu stjäl vi i stället från dessa generationer de finansiella medel som krävs för att kunna för att bygga en bro till en hållbar ekonomi. Byggandet av infrastruktur för förnyelsebar energi (inte bara produktionskapacitet, men systemen för distribution och lagring, samt fossil fria transporter och jordbruks system) kommer att kräva enorma investeringar och årtionden av arbete. Var kommer investeringskapitalet att kommer från om regeringarna redan är skuld tyngda? Om vi har använd nästan $ 24 biljoner att stödja upp en gammal ekonomi utan verklig bärkraften, vad är kvar då kvar för att finansiera den nya?

Om det aktuella receptet för vår ekonomiska sjukdom är befängt, det samma gäller för många föreslagna botemedel mot våra energiproblem. Enligt den konventionella Diagnosen, så beror dagens höga oljepriserna på spekulation, att bota detta måste därför ligga i striktare reglering av terminshandel för olja (som kan vara en bra idé, även om det inte gå till botten av problemet) samtidigt som större möjligheter ges till oljebolagen för att undersöka förekomsten av olja på USA’s hemmamarknad (även om de sannolika produktions nivåerna för närvarande skulle vara ganska futtiga, och skulle ha en försumbar effekt på oljepriset). Faktum är dock att investera i ytterligare fossila energisystem (som CCS teknik) kommer att leda till sjunkande avkastning, med tanke på att de högsta kvalitéerna redan har förbrukats, under tiden, tar detta investeringskapital från utvecklingen av förnyelsebar energi, som vi måste lita alt mer på då fossila bränslen minskar. (26)

Vad som krävs, men som fortfarande helt saknas är en grundläggande insikt om att förhållandena har förändrats: vad som fungerade för flera årtionden sedan kommer inte att fungera nu.

Åtgärder: anpassning till den nya verkligheten.

Om den Alternativ diagnos är korrekt, kommer ingen enkla åtgärder för den nuvarande ekonomiska nergången att finnas. Vissa sjukdomar kan inte botas, de kräver att vi helt enkelt anpassar oss och göra det bästa av vår nya situation.
Om mänskligheten verkligen har slagit in på ett krympande skede av den industriella eran, bör vi utgå från att framför oss ligger mycket lägre nivåer på medelinkomst (för nästan alla i de rika länderna, och för högavlönade löntagare i fattigare nationer), olika möjligheter till sysselsättning (färre arbetstillfällen inom försäljning, marknadsföring och finanser, mer bas produktion), och dyrare energi, transporter och mat. Vidare bör vi anta att viktiga delar av vårt ekonomiska system som är oupplösligt knutna till behovet av framtida tillväxt kommer att upphöra att fungera i detta nya sammanhang.

Vad kan vi göra för att anpassa oss snabbt och framgångsrikt?

Hellre än att försöka stötta upp banker och försäkringsbolag med biljoner i räddningsaktionerna, torde det dock vara bättre att helt enkelt låta dom gå i konkurs, trots de otrevliga konsekvenserna på kort sikt, eftersom de kommer att misslyckas ändå förr eller senare. Ju snabbare de ersätts med institutioner som betjänar de nödvändiga funktionerna i en krympande ekonomi, desto bättre kommer vi alla att klara oss. (27)
Under tiden borde samhällets ledare, i synnerhet Presidenten, måste börja tala klarspråk, på ett förståeligt och avpassat sätt, att tillväxt inte kommer tillbaka och att världen har gått in i en ny och unik ekonomisk fas. Men som vi alla kan överleva och trivas i, om vi gör vårt bästa och arbeta tillsammans i denna svåra övergångsperiod. I centrum för denna allmänna omskolning, måste ett offentligt och institutionellt erkännande av tre grundläggande regler om hållbarhet: befolkningstillväxt är inte hållbart, den pågående utvinning av icke förnyelsebara resurser kan inte upprätthållas, samt användning av förnyelsebara resurser på ett hållbart sätt, endast om den fortsätter på lägre sätt än den naturliga påfyllning.

Utan billig energi kan den globala handeln inte öka. Detta innebär inte att handeln kommer att försvinna, bara att de ekonomiska incitament kommer obönhörligen ge en övergång som gynnar lokal produktion för lokal konsumtion eftersom transportkostnaderna ökar. Men detta kan vara ett trevligt sätt att uttrycka det: om och när en bränslebrist uppstår, en skör global handel som omfattar försörjningssystem skulle kunna störas, med ödesdigra effekter för konsumenterna som blir avskurna från nödvändiga produkter. Sålunda måste en hög prioritet läggas på att bygga motståndskraftiga samhällen genom att prioritera lokala inköp av förnödenheter, och underhåll och lager av speciellt mat och bränsle på regional nivå. (28)
Det går för närvarande i genomsnitt 8,5 kilokalorier från olja och naturgas för att producera en kilokalori mat i den industriell livsmedelsproduktion. Utan billigt bränsle för jordbruket, så sjunker produktion per gård och jordbrukare kommer att gå i konkurs, om inte förebyggande insatser görs för att reformera jordbruket och att minska sitt beroende av fossila bränslen. (29)

Självklart måste alternativa energikällor och energieffektivisering få hög prioritet, och måste vara frågor för intensiv forskning med hjälp av en noggranna utvald kriterier. De bästa kandidaterna måste finansieras kraftfullt även då de fossila bränslena fortfarande är relativt billiga: utbyggnadstiden för förnyelsebar energi infrastruktur kommer oundvikligen att mätas i decennier och därför måste vi börja processen nu, snarare än att vänta på att marknadskrafterna leda vägen.

Med tanke på kredit och en (potentiella) valutakriser, så behövas nya sätt att finansiera sådana projekt. Med tanke på att våra nuvarande monetära och finansiella system bygger på behovet av tillväxt, behöver vi nya sätt att skapa pengar och nya sätt att utfärda kredit. Mycket tankar har gått för att hitta lösningar på detta problem, och vissa samhällen har redan experimenterat med lokala kapital kooperativ, alternativa valutor, och räntelösa bankerna. (30)

När olja blir allt dyrare i reala termer, kommer vi att behöva mer effektiva sätt att transportera människor och gods. Vår första prioritering i detta avseende måste vara att minska behovet av transporter med bättre stadsplanering och mer lokala produktionssystem. Men där transporter ändå behövs, kommer järnväg och spårvägar troligen att föredras framför bilar och lastbilar. (31)

Vi kommer också att behöva en revolution för byggnader för att minimera kravet på uppvärmning, kylning och belysning i alla våra hem och offentliga byggnader. Denna revolution pågår redan, men den går för närvarande alltför långsamt på grund av trögheten i byggbranschen. (32)
Dessa projekt kommer att behöva mer än lokala krediter och pengar, de kommer också att krävas kvalificerad arbetskraft. Det kommer att bli en efterfrågan inte bara för installatörer av solfångare och husisolering: miljontals nya livsmedelsproducenter och byggare av energisnål infrastrukturprojekt behövs också. En lång rad nya möjligheter kan öppnas för att ersätta arbetstillfällen som försvunnit i marknadsföring och finans, om det finns billig utbildning på lokal nivå.

Det är värt att notera att $ 23,7 biljoner nyligen används för de amerikanska räddningsaktionerna och lånegarantier, det utgör ca $ 80 000 för varje man, kvinna och barn i USA. En liten del av dessa investeringen skulle kunna betala för alla arbetsmarknadsutbildning som behövs, samtidigt tillhandahålla livets nödtorft under övergången. Vad skulle vi gör för pengarna? Ett kollektivt känsla, att i en tid av kris så hamnar ingen på efterkälken. Utan en känsla av kooperativ sammanhållning med ett sådant skyddsnät, likvärdig med det som uppnåddes under New Deal men på en ännu större skala, skulle den ekonomiska tillbakagången kunna leda till en fasansfull kamp över resterna av det falnande industriella perioden.

Mycket omtvistad, så måste befolkningsfrågan tas i tu med. Alla problem som har med resurser att göra är svårare att lösa när det finns fler människor som behöver dessa resurser. USA måste uppmuntra mindre familjer och införa en invandringspolitik i överensstämmelse med 0-tillväxt för befolkningen. Detta har utrikespolitiska konsekvenser: vi måste hjälpa andra nationer att lyckas med sina egna ekonomiska övergångar, så att deras medborgare inte behöver emigrera för att överleva. (33)

Om den ekonomiska tillväxten upphör att vara ett uppnåeligt mål, måste samhället hitta bättre sätt att mäta framgång. Ekonomer måste flyttas från att bedöma välbefinnande med trubbiga instrument som BNP, och att ägna större uppmärksamhet åt index för det mänskliga och sociala kapitalet inom områden som utbildning, hälsa och kulturella landvinningar. Denna omdefiniering av tillväxt och framsteg som redan har påbörjats på vissa håll, men för det mesta har detta ännu inte tagits upp av regeringarna. (34)

Ett fall kan göras att efter allt detta gjorts så skulle slutresultatet vara ett mer tillfredsställande sätt att leva för den stora majoriteten av medborgarna, som erbjuder mer av en känsla av gemenskap, mer av ett sammanhang med den naturliga världen, mer tillfredsställande arbete, och en sundare miljö. Studier har upprepade gånger visat att högre konsumtion inte leder till höjda nivåer av tillfredsställelse med livet. (35) Detta innebär att om ”framsteg” ska ses i termer av lycka, snarare än en ständigt accelererande process att utvinna råvaror och omvandla dem till produkter som själva snabbt blir avfall, kan denna utvecklingen säkert fortsätta. I vilket fall som helst ”att sälja” detta enorma projekt utan motstycke till allmänheten kommer att kräva att dess fördelar betonas. Flera organisationer har redan utforskat olika aspekter på meddelande och PR i samband med övergången. (36) Men de ansvariga måste förstå att ”se den ljusa sidan” inte innebär löften av vad som inte kan levereras, exempelvis en återgång till tillväxt och tanklös konsumtion.

Kan vi? Vill vi?

Det är viktigt att redogöra för konsekvenserna av allt detta så tydligt som möjligt. Om den Alternativ diagnosen är korrekt, kommer ingen fullständig ekonomisk ”återhämtning” att komma, inte i år, eller nästa, eller om fem eller tio år. Det kan vara tillfällig återfall som tar oss tillbaka till någon del av en topp av ekonomiska aktiviteten, men dessa kommer endast att vara korta respiter.

Vi har kommit in en ny ekonomisk era i vilken de tidigare reglerna inte längre kan tillämpas. Låga räntor och offentliga utgifterna kan inte längre översättas till incitament för mer lån och produktion. Billig energi kommer inte att komma fram bara för att det finns efterfrågan på det. Substitut för nödvändiga resurser har inte hittas i de flesta fall. Ekonomin kommer att fortsätta att minska ryckvis tills den kan uppehållas av den energi och de materiella resurser som jorden kan leverera på ett löpande sätt.

Detta är naturligtvis mycket besvärlig nyheter. Det är analogt att få veta av sin läkare att man har fått ett systemisk, potentiellt livshotande sjukdom som inte kan botas, men kan bara lära sig leva med den, och för att hantera sjukdomen måste du göra genomgripande förändringar i livsföringen.

En del läsare kanske har notera att klimatförändringen inte har en framträdande roll i denna diskussion. Det är helt klart, trots allt, den värsta miljökatastrofen i mänsklighetens historia. Dess konsekvenser kan bli mycket värre än att förstöra länders ekonomierna: hundratals miljoner människor och miljoner andra arter kan vara hotad. Anledningen till den relativt begränsade diskussionen om klimatet här är att (förutsatt att den Alternativ diagnos är korrekt) det inte är klimatförändringar som har visat sig vara den mest omedelbara gräns för ekonomisk tillväxt, utan resursåderlåtningen. Men medan det inte ännu finns en allmän enighet på denna punkt, gällande klimatförändringen, och det åtgärder för att minimera den, utgör både begränsningarna för tillväxt, precis som resursåderlåtningen gör. Dessutom, om vi misslyckas att planera för en ekonomisk kontraktion under de kommande decennierna, så finns inget hopp att göra en gemensam kraftansträngning mot klimatförändringen och nödvändiga anpassningar.
Det är viktigt dock att notera att de åtgärder som förespråkas här (inklusive utveckling av förnyelsebara energikällor och energieffektivitet, en snabb minskning av beroendet av fossila bränslen för transporter och jordbruk, och att stabilisera befolknings nivåer) är bland de åtgärder som kommer att bidra mest till att minska koldioxidutsläppen.
Gör denna studie det sannolikt att förändra tänkande och agerande hos beslutsfattare? Tyvärr är det osannolikt. Deras tro på möjligheten och nödvändigheten av fortsatt tillväxt är fortfarande genomgripande, och tanken att tillväxt inte längre kan vara möjligt är otänkbart. Men den Alternativa diagnosen måste vara ett självklart dokument. Denna uppsats, som är skriven av en enkel journalist, som på många sätt representerar tusentals forskare som arbetar under de senaste decennierna med frågor som har att göra med befolkning, resurser, föroreningar, och biologisk mångfald. Att ignorera själva diagnosen, vare sig som uttalat här eller som det påstås av tusentals vetenskapliga artiklar, kan ödelägga vår sista chans att undvika en total kollaps, inte bara av ekonomin, men av hövlighet och organiserad mänsklig tillvaro. Det riskerar sluta med en historisk kontinuitet liknande tidigare fallna civilisationer som det Romerska och Maya. (37) Men det finns inget liknande fall, för vad som kan hända, eftersom de tidigare exemplen på kollaps, drabbade geografiskt avgränsade samhällen vars inflytande på sin omgivning var begränsade. Dagens civilisation är global, och dess öde, jordens öde och mänsklighetens öde är oupplösligt ihop knutna.

Men även om politikerna fortsätter att ignorera varningar som denna, så kan individer och lokalsamhällen ta sig i akt och börja arbetet med att bygga en uthållighet och att lösgöra sig från beroendet av fossila bränslen och institutioner som är oupplösligt bundna till en evig tillväxt. Vi kan inte sitta passivt medan världens ledare slösa bort möjligheter att vakna och anpassa sig till tillväxtens gränser. Vi kan göra egna förändringar i våra liv, och vi kan gå ihop med våra grannar. Vi kan låta politikerna veta att vi ogillar deras anknytning för status quo, och att det finns andra alternativ.

Är det för sent att börja en hanterad övergång till ett post fossila samhälle? Kanske. Men vi kommer inte att veta om vi inte försöker. Och om vi ska göra denna ansträngning måste vi börja med att erkänna den nakna sanningen: tillväxt som vi har lärt oss kan inte längre vara vårt mål. Nu stundar hårdare tider.

Källor, inte översatta.

1. Pain on the Road to Recovery”.
2. Here, for example, are a few relevant excerpts from the present author’s book The Party’s Over: Oil, War and the Fate of Industrial Societies (Gabriola Island, BC: New Society, 2003): “Our current financial system was designed during a period of consistent growth in available energy, with its designers operating under the assumption that continued economic growth was both inevitable and desirable. This ideology of growth has become embodied in systemic financial structures requiring growth…. Until now, this loose linkage between a financial system predicated upon the perpetual growth of the money supply, and an economy growing year by year because of an increasing availability of energy and other resources, has worked reasonably well—with a few notable exceptions, such as the Great Depression…. However, [when global oil production peaks] the financial system may not respond so rationally…. This might predictably trigger a financial crisis….”
3. See Albert Bartlett, “Arithmetic, Population and Energy” (lecture transcript), (http://www.globalpublicmedia.com/transcripts/645).
4. Donella H. Meadows, Dennis L. Meadows, Jorgen Randers, and William W. Behrens III, Limits to Growth (New York: Universe Books, 1972); Donella H. Meadows, Dennis L. Meadows, and Jorgen Randers, Beyond the Limits (Post Mills, VT: Chelsea Green, 1992); Donella H. Meadows, Dennis L. Meadows, and Jörgen Randers, Limits to Growth: The 30 Year Update (White River Junction, VT: Chelsea Green, 2003). See also the recent CSIRO study, “A Comparison of the Limits to Growth with Thirty Years of Reality” (2009) (www.csiro.au/files/files/plje.pdf).
5. See, for example, Robert U. Ayers and Benjamin Warr, The Economic Growth Engine: How Energy and Work Drive Material Prosperity (Cambridge, UK: Edward Elgar Publishing, 2005); and Robert Barro and Xavier Sala-i-Martin, Economic Growth (Cambridge, MA: MIT Press, 2003) (http://www.bookrags.com/research/economic-growth-and-energy-consumpt-mee-01/).
6. See Richard Heinberg, The Party’s Over: Oil, War and the Fate of Industrial Societies (2003, 2005); Powerdown: Options and Actions for a PostCarbon World (2004); and The Oil Depletion Protocol: A Plan to Avert Oil Wars, Terrorism, and Economic Collapse (2006); as well as books by Kenneth Deffeyes, Colin Campbell, and Matthew Simmons; and websites www.theoildrum.com and www.energybulletin.net. The Association for the Study of Peak Oil organizes international conferences to study issues related to oil and gas depletion (www.peakoil.net and www.aspo-usa.com), and the U.S. chapter of ASPO publishes a weekly survey of relevant news, “Peak Oil Review,” compiled by former CIA analyst Tom Whipple. At the annual Association for the Study of Peak Oil conference in Cork, Ireland, in September 2007, former U.S. Energy Secretary, James Schlesinger, said: “Conceptually the battle is over. The peakists have won. We’re all peakists now.” See also Steve Connor, “Warning: Oil supplies are running out fast,” The Independent, August 3, 2009 (http://www.independent.co.uk/news/science/warning-oil-supplies-are-running-out-fast-1766585.html).
7. The declining rate of discovery of new oilfields, and the list of past-peak oil producing countries, are widely documented; e.g.: Roger D. Blanchard, The Future of Global Oil Production: Facts, Figures, Trends and Projections by Region (Jefferson, NC: McFarlane and Co., 2005).
8. A May 4, 2009 report from Raymond James Associates (“Stat of the Week”) argued that world oil production peaked in July 2008 (http://blogs.wsj.com/environmentalcapital/2009/05/04/peak-oil-global-oil-productions-peaked-analyst-says/). In a subsequent interview, Marshall Adkins, author of the report, suggested that most knowledgeable players within the petroleum industry now accept the Peak Oil thesis in some form, whether or not they acknowledge it publicly (www.aspousa.org/index.php/2009/07/interview-with-marshall-adkins/).
9. Brookings Papers on Economic Activity, March 2009.
10. See Joe Cortright, “Driven to the Brink: How the Gas Price Spike Popped the Housing Bubble and Devalued the Suburbs,” Discussion paper, CEOs for Cities, 2008 (http://www.ceosforcities.org).
11. U.S. Government Accountability Office, “Commercial Aviation: Airline Industry Contraction Due to Volatile Fuel Prices and Falling Demand Affects Airports, Passengers, and Federal Government Revenues ,” April 21, 2009 (www.gao.gov/products/GAO-09-393). For a detailed discussion of the likely future impacts of high oil prices and oil shortages on the airline industry, see Charles Schlumberger, “The Oil Price Spike of 2008: The Result of Speculation or an Early Indicator of a Major and Growing Future Challenge to the Airline Industry?” Annals of Air and Space Law, Vol. XXXIV, [2009], McGill University (http://www.globalpublicmedia.com/the_oil_price_spike_of_2008).
12. American Trucking Association (www.truckline.com/Pages/Home.aspx).
13. This scenario is implied in Robert L. Hirsch, Roger Bezdek, and Robert Wendling, “Peaking of World Oil Production: Impacts, Mitigatin and Risk Management” (U.S. Department of Energy: 2005): “As peaking is approached, liquid fuel prices and price volatility will increase dramatically….” (http://www.netl.doe.gov/publications/others/pdf/Oil_Peaking_NETL.pdf).
14. See, for example, “Troubling Signs That Oil Prices Could Hamper Recovery,” Wall Street 24/7, May 8, 2009 (http://247wallst.com/2009/05/08/troubling-signs-that-oil-prices-could-hamper-recovery/)
15. See, for example, James Herron, “Low Oil Prices, Credit Woes Could Spell Trouble for UK North Sea,” Rigzone, November 14, 2008 (www.rigzone.com/news/article.asp?a_id=69507).
16. Jad Mouawad, “Big Oil Projects Put in Jeopardy by Fall in Prices,” New York Times, December 15, 2008 (www.nytimes.com/2008/12/16/business/16oil.html)
17. See David R. Baker, “Low oil prices take wind out of renewable fuels,” San Francisco Chronicle, October 27, 2008 (www.sfgate.com/cgi-bin/article.cgi?f=/c/a/2008/10/26/MNSK13NNK4.DTL).
18. See Searching for a Miracle: Net Energy Limits and the Fate of Industrial Societies (Santa Rosa, CA: Post Carbon Institute and International Forum on Globalization, 2009 (http://www.postcarbon.org/report/44377-searching-for-a-miracle) .
19. This conclusion is echoed in, for example, Ted Trainer, Renewable Energy Cannot Sustain a Consumer Society (Dordrecht, The Netherlands: Springer, 2007); and (with some reservations), David J. C. McKay, Sustainable Energy Without the Hot Air (Cambridge, UK: UIK Cambridge, 2008), (www.withouthotair.com).
20. Just one example, from a press release April 20, 1998 describing the results of a poll commissioned by the American Museum of Natural History: “The American Museum of Natural History announced today results of a nationwide survey titled Biodiversity in the Next Millennium, developed by the Museum in conjunction with Louis Harris and Associates, Inc. The survey reveals that seven out of ten biologists believe that we are in the midst of a mass extinction of living things, and that this loss of species will pose a major threat to human existence in the next century.”
21. Charles A. S. Hall and Kent A. Klitgaard, “The Need for a New, Bioplysical-Based Paradigm in Economics for the Second Half of the Age of Oil,” International Journal of Transdisciplinary Research, Vo. 1, NO. 1 (2006); Charles A. S. Hall, D. Lindenberger, R. Kummell, T. Kroeger and W. Eichorn, “The Need to Reintegrate the Natural Sciences with Economics.” Bioscience 51:663-673, 2001.
22. Cutler J. Cleveland, “Biophysical Economics,” The Encyclopedia of Earth (www.eoearth.org/article/Biophysical_economics). See also the related field of Ecological Economics, especially the books of Herman Daly, including Toward a Steady State Economy (New York: Freeman, 1973); and, with Joshua Farley, Ecological Economics: Principles and Applications (Washington: Island Press, 2004).
23. The quotation marks around the Nobel name are justified because the Nobel family has never acknowledged economics as a science: the so-called “Nobel prize in economics” is awarded by a Swedish Bank.
24. See The Millennium Ecosystem Assessment (www.millenniumassessment.org/en/index.aspx).
25. See, for example, “John Williams: Times that Try Our Souls,” August 5, 2010 (http://www.theenergyreport.com/cs/user/print/na/7005).
26. See Richard Heinberg, Blackout: Coal, Climate and the Last Energy Crisis (Gabiola Island, BC: New Society, 2009), pages 137-143, 145-168.
27. The opinion that banks and insurance companies should be allowed to fail rather than being bailed out was voiced by many knowledgeable observers throughout late 2008 and early 2009. See for example Ambrose Evans-Pritchard, “Let banks fail, says Nobel economist Joseph Stiglitz,” London Daily Telegraph, Feb. 2, 2009 (www.telegraph.co.uk/finance/newsbysector/banksandfinance/4424418/Let-banks-fail-says-Nobel-economist-Joseph-Stiglitz.html).
28. See Jeff Rubin, Why Your World Is About to Get a Whole Lot Smaller: Oil and the End of Globalization. (New York: Random House, 2009).
29. See Richard Heinberg and Michael Bomford, “The Food and Farming Transition” (Sebastopol, CA: Post Carbon Institute, 2009), (http://postcarbon.org/food).
30. See Bernard Lietaer, “White Paper on All the Options for Managing a Systemic Bank Crisis” (www.lietaer.com/images/White_Paper_on_Systemic_Banking_Crises_final.pdf). JAK in Sweden is a cooperative, member-owned bank that operates without interest (http://en.wikipedia.org/wiki/JAK_members_bank).
31. See Richard Gilbert and Anthony Perl, Transport Revolutions: Moving People and Freight Without Oil (Gabriola Island, BC: New Society, 2009).
32. The Passivhaus Institute pioneers construction methods that reduce energy input to buildings in many cases to zero (www.passivehouse.us). Roughly 20,000 Passivhauses have been built in Europe, only about 12 in the U.S.
33. See websites of Population Media Center (www.populationmedia.org/issues/), and SUSPS (www.susps.org/overview/immigration.html).
34. The organization Redefining Progress has developed a Genuine Progress Indicator (GPI) that incorporates many such indices (www.rprogress.org/sustainability_indicators/genuine_progress_indicator.htm).
35. See, for example, “Understanding Human Happiness and Well-Being,” The Sustainable Scale Project.
36. The burgeoning Transition Town movement (www.transitiontowns.org) proceeds from the premise that “life can be better without fossil fuels.” YES! Magazine (www.yesmagazine.org) is a publication of the Positive Futures Network and highlights examples of low-impact ways of living that bring personal and social benefits. And the Simple Living Network (www.simpleliving.net) provides “resources, tools, examples and contacts for conscious, simple, healthy and restorative living.”
37. See Jared Diamond, Collapse How Societies Choose to Fail or Succeed (New York: Viking, 2005);Joseph Tainter, The Collapse of Complex Societies (Cambridge, UK: Cambridge University Press, 1988); and John Michael Greer, The Long Descent (Gabriola Island, BC: New Society, 2008).

Richard Heinberg är en senior medlem hos Post Carbon Institute och författare till fem böcker om resurs användning och samhällets respons till energi dilemmat.

Uppdaterad 3, 6,7  okt 2010: SvD har en artikel den traditionella diagnosen, när börjar dom med den Alternativa diagnosen beskriven ovan. IMF tillhör nog de traditionella ekonomiska bedömarna, som SvD i dag skriver om. DI skriver också om IMF prognos. Sedan har Veckan Affärer en artikel om att politiker håller tyst, vilket vi känner igen här.