”Slutet på bilsagan innebär också att det substantiellt olösta problemet med global överkapacitet åter kommer att hamna på dagordningen. De gamla konkurskandidaterna är även de nya och främst i ledet står General Motors, som med hjälp av statliga injektioner lyckades med att tillfälligt framstå som ett robust företag. Om de återfaller i sina gamla problem, betyder detta även ett ytterst ovisst öde för GM:s tyska dotterbolag Opel.”
”Oavsett allt snack om tjänstesamhället, fortsätter tillverkningsindustrin att bilda basen för kapitalets reella värdeskapande. Och bilindustrin bildar fortfarande dess kärnsektor. Ett brett spektrum av underleverantörer och tjänsteföretag är beroende av bilindustrin.
Efter storkrisens utbrott år 2009 blev därför biltillverkarna, jämte banksystemet, de främsta mottagarna av statliga understöd. Såväl med direkt statligt deltagande (General Motors) som med andra slags räddningsåtgärder och borgensåtaganden hölls de under armarna, vilket i praktiken liknade en global subventionering av bilförsäljningen. Här i Tyskland fick vi den beryktade skrotningspremien. Åtgärden framstod också som nödvändig, för av alla tillverkningsindustrier var det just i bilindustrin som hade byggt upp den största globala överkapaciteten, vilket hotade att smälta som snö i solsken efter sammanbrottet för den köpkraft som drivits av finansbubblor.”
Så skriver Robert Kurz i senaste tidningskolumn, “Ende des Automärchens”.
Rasmus Fleischer på bloggen Copyriot har gjort en hastigt ”ihopslängda översättning” och menar att ”texten inte är ”representabel för vidden av hans skriverier under de senaste tio åren. Här är det ekonomikolumnisten Robert Kurz som framträder, snarare än ultrakritikern. Men ändå. Bilindustrins öde är ju en synnerligen aktuell fråga även i Sverige.
Robert Kurz skriver tillspetsat, zugespitzt som han själv ofta skriver. Tyvärr är nästan ingenting översatt ens till engelska.”
Fortsätt läsa Rasmus Fleischers översättning av ”Bilsagans slut”.