Detta är ett gästinlägg från Järnvägsfrämjandet och Hans Sternlycke om järnvägsinvesteringar och regeringens senaste budget. Så över till Hans.
I svaren på Järnvägsfrämjandets enkät till partierna före valet svarade alliansen att fördelningen av infrastrukturinvesteringar under den nationella planen för transportsystemet 2010-2021 skulle bli 56 procent till till järnväg och 42 procent till väg. Räknat på bara väg och järnväg blir det 57 procent på järnväg och 43 procent på väg. Nu i regeringens budgetförslag blir fördelningen den motsatta.
Under de fyra åren 2011-2014 blir det bara 37 procent som investeras i järnväg medräknat medfinansiering och EU-bidrag medan 63 procent investeras nationellt och regionalt på väg. Väganslagen ligger ungefär på samma nivå, i snitt 13,3 miljarder per år, medan järnvägsanslagen krymper varje år från 11,9 miljarder nästa år till bara fem miljarder 2014. Totalt blir det 53,2 miljarder som satsas på väg 31.8 miljarder kronor på järnväg. Hade procentsatsen varit desamma som i enkätsvaren skulle det varit 16.7 miljarder mer till järnväg. På fyra år.
I år är det 53 procent som går till järnväg, 14.517 miljarder kronor. År 2014 är det bara 27 procent. Infrastrukturinvesteringarna på väg och järnväg sjunker kraftigt över åren. År 2014 blir de 8,5 miljarder lägre än i år. Är det rimligt? Och det är järnvägen som får bära minskningen. Hade järnvägsinvesteringarna varit desamma 2011-2014 som i år hade det blivit 26.2 miljarder mer till järnvägen.
Det hade räckt till Norrbotniabanan, nödvändig för industrins konkurrenkraft. Den finns inte ens med i långtidsplanen, medan den lika dyra Förbifart Stockholm börjar byggas omedelbart. Den kommer att öka bilträngsel, växthusgasutsläpp och sprida bebyggelsen så att den blir omöjlig att försörja med bra kollektivtrafik. Är detta rimligt?
Förbifart Stockholm förutsätter att bilarna kan drivas med något. Troligen kommer den redan innan den ens är färdigbyggd att bli ett dött monument över oljeepoken och dess bilsamhälle. Enligt rapporter från professionella och universitet, och nu senast både från amerikanska och tyska försvaret ligger vi vid oljeproduktionstoppen. När produktionen sedan sjunker blir oljan dyr. Alternativbränslen kommer att bara att kunna ersätta en mindre del, och det dröjer länge innan elbilarna kommer ner i pris.
Samhället kan inte bli mer av vad den varit, om förutsättningarna ändras. Infrastruktur som skall räcka i 60 år går inte att planera efter vad som gäller idag. Det vore kapitalförstörelse. I framtiden måste vi spara på fordonsbränsle till där det behövs. Bilen kan bara bli ett komplement till tåget, istället för tvärtom som nu. För att klara transporterna måste Sverige byggas om för järnväg och eldrift.
Hans Sternlycke
