Hur säker är demokratin?

I en Under strecket i SvD så diskuteras demokrati och välfärd. Artikeln handlar om Adam Przeworski, stadsvetare från Polen och verksam i USA. Han ställer några frågor om demokrati. Hur ser sambandet ut mellan demokrati och ekonomisk utveckling ut? Behövs det en auktoritär regim för att sätta fart på ekonomin? Förutsätter uppkomsten av demokrati en viss grad av ekonomisk utveckling? Vad krävs för att en ny och skör demokrati ska överleva och stabiliseras?

Det är intressanta frågor som kanske var relevanta, men i ljuset av Peak oil ställer det inte nya frågor? Och är det någon som har funderat i dessa banor?

Är demokrati självklar om ekonomin snabbt blir sämre?

Har demokrati eller diktatur störst möjlighet att att ställa om samhället till nerväxt?

Inga lätta frågor, men det vore intressant med en analys av kunniga människor. Så här står det i artikeln om svaren på frågorna i början.

Vilka är då Przeworskis svar på de frågor vi inledningsvis ställde? Skulle diktaturer, som inte behöver ta samma hänsyn till särintressen och till besvikna väljare som röstar bort den som initierar plågsamma reformer, vara bättre på att främja ekonomisk utveckling än demokratier? Nej, säger Przeworski, men de är heller inte sämre än demokratier i detta väsentliga avseende. Under de år som står i fokus finns exempel på länder som utvecklats spektakulärt i ekonomiskt avseende: Taiwan, Thailand, Japan, Grekland, Portugal, Sydkorea, Malta. Av dessa var två, Taiwan och Singapore, diktaturer och Sydkorea var det mesta delen av tiden. Två länder var demokratier (Japan och Malta) och de återstående tre – Thailand, Portugal och Grekland – pendlade mellan demokrati och diktatur. I genomsnitt växte den totala inkomsten med samma takt i båda slags regimer.

Men visst är det så att länder som demokratiseras måste ha uppnått en viss ekonomisk utvecklingsnivå först? Ekonomi först, sedan demokrati. Nej, svarar Adam Przeworski, och slår därmed hål på ytterligare en seglivad föreställning som dominerat samhällsvetenskaperna i många decennier. Det finns inget tydligt empiriskt samband mellan ett lands utvecklingsnivå och att processer mot demokratisering påbörjas, såsom moderniseringsteorin en gång gjorde gällande.

Przeworskis resultat, för att igen ta exemplet Kina, säger att trots landets fantastiska ekonomiska utveckling så kan vi inte förvänta oss att en demokratisk utveckling följer. Minst lika sannolikt är att Kina förblir en, visserligen alltmer välmående, diktatur, om inte andra krafter än just de ekonomiska utlöser demokratisering. Inte heller kommer en stark ekonomisk utveckling i Ryssland att med automatik stärka landets nu vacklande demokratiska institutioner.

Hur säkras demokratin när den väl är på plats? Adam Przeworskis analyser visar att nyckeln till demokratisk överlevnad heter: ekonomisk utveckling. Över en viss ekonomisk ”tröskel” – Przeworski själv nämner 4000 dollar per capita och år – har hittills ingen demokrati gått under. Om demokrati över huvud taget uppstår så är den skör när inkomstnivåerna är mycket låga. Därför förblir Indien något av demokratiforskningens gåta: trots sin (tidigare) extrema fattigdom har landet förblivit demokratiskt i över 60 år.

Insikten att det är ekonomisk utveckling som närapå garanterar demokratisk överlevnad är fundamental – och fäster uppmärksamheten på att ekonomisk politik och fattigdomsbekämpning idag är ett av de allra viktigaste globala problemen av många skäl. ”När det gäller alla de aspekter vi undersökt är skillnaderna mellan fattiga och rika länder enorma”, skriver Przeworski själv i ”Democracy and Development”.

Det verkar som nyckeln till demokratisk överlevnad heter ekonomisk utveckling, det låter inte så hoppfullt för framtiden då ekonomin kommer att ta stryk i en värld av minskande energiflöden.